Please, Remember Me ~ 4

Kapitel 22

Niall Horan

Rummet snurrar runt och mina fötter under mig rör sig okontrollerat.

Jag trampar små steg fram och tillbaka för att hitta balansen och armarna far ovanför mitt huvud.

Tillslut sätter jag mig ner och låter ansiktet vila i mina handflator.

Det känns som att jag går igenom en såndär tunnel på tivolin i lustiga husen

"Faan!"

Skriker jag och gnuggar mig i ögonen.

Det är ett helvete i början innan tabletterna tar över helt.

Jag kryper försiktigt och vingligt till soffan.

Jag sätter nästan handen på en glasbit.

Varför ligger det glas här?

Min blick vandrar över rummet, men yrseln gör det svårt att se.

Jag låter tanken flyga iväg någon annanstans.

Jag sätter händerna på ena soffkudden och tar mig upp i soffan där jag lägger mig till rätta och somnar.

***

Jag vaknar upp ute på gräsmattan. Genomblöt av regnet som fortfarande öser ner.

Kylan kryper fort fram över min kropp när jag väl får tillbaka medvetandet allt eftersom.

Jag ställer mig upp och går med släpande steg in till huset.

Vattnet rinner längs min kropp och lämnar små pölar på golvet.

Jag går in på badrummet och drar av mig dom blöta kläderna som sitter som fastklistrad på min kropp.

Kläderna lägger jag i en hög på golvet och så hoppar jag in i duschen.

Det varma vattnet bränner mot min kalla hud. Jag vrider på varmare och varmare.

Det känns som eldar brinner på min rygg. Ångan fyller rummet.

Jag släpper några tårar och vrider upp på högsta värmen. Mina skrik av smärta ekar i badrummet.

Jag förtjänar det här, allt det här.

Ännu ett skrik ekar i rummet

"Niall!!"

Louis springer in i badrummet och slår fort på kallvatten i duschen.

Det bränner till när det kalla vattnet träffar min rygg

"Är du helt dum i huvudet!"

Skriker Louis upprört.

Jag nickar.

Jag var helt dum i huvudet, så jävla körd i huvudet

"Du måste till sjukhuset Niall. Nu"

Han blöter handdukar i det kalla vattnet och stänger av duschen.

Ja kliver ur och Louis hänger handdukarna över mina axlar.

Han hjälper mig på med ett par mjukisar och så tar han mig till bilen.

***

"Jag tar honom till sjukhuset, han har brännskador över hela ryggen, lite på armar och ben"

Louis ögon är koncentrerade på vägen

"Han stod i duschen med högsta värme"

Hela min kropp brände smått fortfarande

"Han har inte sagt ett ord sen jag hittade honom"

Jag lät blicken falla tillbaka på skogen som svischade förbi utanför fönstret

"Hon var inte där, Nej jag har inte sett henne på några dagar"

Nora..

"Säg ingenting till Harry och Nellie än, dom får inte bli oroliga. Kan du testa ringa Nora?"

Undrar vart hon tagit vägen

"Bra, vi ses. Hejdå"

Han lägger på och låter en suck falla från hans läppar, sedan låter han blicken vandra över till mig

"Niall?"

Jag möter hans blick utan att säga ett ljud

"Vad händer?"

Jag ger honom en blick som visar att jag inte vill ta det nu.

Han nickar och fäster blicken på vägen igen.

***

Några veckor passerade.

Brännskadorna hade gjort några märken permanenta. Små fläckar och ärr som skulle få sitta kvar in i graven.

Jag hade inte yttrat ett endaste ord under dessa veckor.

Jag hade inte hört något från Nora. Det var som att hon gått upp i rök.

Tills hon var tillbaka skulle inte ett endaste litet ord få lämna min mun.

Inte ens ett litet ljud.

~~~

Hoppas alla mår bra och att ni fortfarande tycker om det jag skriver😅