Rogue or Wolf?

Kapitel 2

Alexanders POW

'Alex, du måste gå upp.' Hör jag helt plötsligt hur Josh's röst fyller mitt huvud.

'Mmm, bara fem minuter till.' Länkar jag tröttsamt tillbaka.

'Jag är ledsen, men du har ett möte om 5 min så du måste skynda dig.'

'Ooh shit, varför sa du inget tidigare Josh.' Länkar jag snabbt tillbaka och kastar mig nästan ur sängen. Fort plockar jag upp de närmsta klädesplaggen framför mig och med ograciösa rörelser får jag snabbt på mig dem.

Och med lika ograciösa steg tar jag mig snabbt ner för trappan.
När jag kommer ner till kontoret möts jag av Josh's vanliga irriterade blick.

'Dem väntar på dig innanför.'

'Okej tack' säger jag snabbt med ett andfått leende och tar mig förbi Josh.

' Vänta' ropar han till innan jag hunnit ta ner handtaget.

'Vad? ' frågar jag och vänder mig mot honom igen.

'Du kan inte gå in dit och se ut så där' säger han och stirrar på mig. Från mitt slarviga morgons hår ner till mina gråa mjukisar.

'Kom igen jag är ju jätte charmig' säger jag och drar mitt vanliga stolliga flin.
Han stirrar bara på mig med en irriterade blick men hans ögon skymtar hans fåniga sida som jag allt väl känner igen.

'Kom hit.' säger han bara och jag går fram mot honom.

' Du ska bara veta vilken tur du har som har en sådan grym vän som mig' säger han smått irriterad och ändå skymtar jag ett litet leende på hans läppar. Han stirrar seriöst på mig och tar sedan tag i mitt hår och rycker det åt alla möjliga håll.

' Huru jag vill gärna ha kvar mitt hår.' Klagar jag över smärtan som mitt stackars hår får utsättas för.

'Ooh var tyst.'
Fort smäller han till min hand som desperat försöker få bort hans händer.

'Så där.'

'Imponera nu på dem där gamlingarna'
Länkar han mig med ett flin på läpparna.

'Det vet du' Länkar jag och kan inte hjälpa att ett lika kaxigt flin formas på mina läppar.

Återigen vänder jag mig mot dörren och med ett djupt andetag trycker jag ner handtaget.

'Mina herrar jag är hedrad att ni kunde komma' säger jag när dörren stängs efter mig och jag kommer in till min fars kontor. Snabbt sträcker jag fram min hand för att hälsa på dem två muskulösa männen som står framför mig.

'Vart är alfa Zane?' frågar den ena. Den större mannen, med korpsvart hår och mörkbruna ögon.

Sakta tar jag ner min hand och går istället över till min fars kontorsbord.
'Han är tyvärr iväg på ärenden. Men jag kan försäkra er herrar att alla ärenden ni må ha med min far kan ni ta upp med mig.'

Med ett försäkrande leende tittar jag upp på de båda männen. Men deras blickar visar inget tecken på tillfredsställelse.

' Vart är hans beta Tyler då?' frågar nu istället den andra mannen. Han var lite mindre i längden fast med samma korpsvarta hår och mörkbruna ögon.

'Tyvärr behövde farbror Tyler även följa med på ärendena. '

'Så din far, alfan över den största vargflocken i hela Norden, har lämnat ansvaret till en liten valp som du? Få mig inte att skratta.'

Naglarna borrar in sig i min handflata när jag stirrar på dem båda männen som nu börjat skratta.
'Jag är ingen valp!' morrar jag högt och slår hårt i kontorsbordet.
'Och ni ska visa mig lika mycket respekt som ni har mot min far. En dag kommer jag ta över den här flocken och då skulle det gynna er att ha mig på er sida.'
Med mörk, fixerad blick blänger jag på de båda männen som genast rättar sina ryggar.

'Visst. Det går runt rykten om att ledaren över nordens alla rogues, Sebastian Quinn, har planerat något stort.'
'Vadå? ' frågar jag snabbt. Något sånt här stort skulle verkligen visa min far hur kapabel jag är i seriösa situationer.

'Vissa säger att han har gift bort sitt ända barn, hans dotter Athena till en alfas son.'
'Vet ni till vilken flock?'
'Nej, tyvärr ingen vet.'
'Okej. Jag uppskattar tiden ni tog för att överlämna den här informationen.'
'Tack för att ni tog emot oss.' säger den ena mannen och fort bugar dem båda männen och lämnar kontoret.

Irriterad sätter jag mig ner i fars stol och öppnar upp laptopen.

Valp?! Valp! Hur vågar dem kalla mig valp. Jag borde visas lika mycket respekt som min far. En dag ska jag visa alla. Jag ska visa dem att jag inte är nån liten valp. Att jag kommer bli en skicklig, stark, briljant ledare.

Dem ska bara vänta och se.

Ett lätt knack hörs på dörren och sekunder senare kommer Josh in.

'Så hur gick det? Dem såg inte så glada ut när dem gick härifrån.'  Hans ögon stirrar oroligt på mig där han står lutad mot dörröppningen.

'Det gick bra, bara lite brist på respekt det är allt. Har du redan hört ryktet?'
'Om du menar det med ledaren över nordens alla rogues så ja.'
'Det är helt sinnessjukt. Tror han verkligen att den planen kommer att fungera. Hundratals rogues innan han har försökt med samma sak och det slutar alltid lika dant.'

'Den enda gången dem ens kommit nära till det var för 50 år sedan. Vad får dem att tro att dem kommer lyckas den här gången?' Säger Josh och tar sig några steg längre in i rummet.

' Stackars tjej.' Säger jag och tittar upp på honom.

'Varför? Jag menar hon kanske är med på det hela?'

'Jo det är väl en möjlighet men ändå, att bli bortgift med en person som man inte känner är ändå ett grymt öde. Även om hon må vara en rogue.'  säger jag samtidigt som mina fingrar sakta masserar sidorna på mitt huvud. Allt det här får det att kännas som att mitt huvud ska explodera.

'Mår du bra? 'frågar Josh oroligt och går emot mig.
'Ja jag mår bra måste bara få lite luft.'
'Okej vill du att jag ska följa med?'

'Nej det är lugnt.'

'Okej som du vill, och glöm inte bort att din pappa kommer hem imorgon kväll, så att du inte sover hela dagen' säger han skrattande, vänder sig om och lämnar kontoret.

'Det gör jag inte! ' ropar jag efter honom.

~

Efter ett tag lämnar även jag kontoret och tar mig mot entré dörrarna.

'Alex vart ska du? ' frågar en liten tjejs röst och när jag vänder mig om så ser jag Jasmine.

Hon har sitt långa svarta hår uppsatt i en vanlig tofs. Klädd i en vacker rosa klänning. Jag tror hon är runt 7 år.
'Vart ska du? ' frågar hon och ler sitt vanligt gulliga leende mot mig.
'Jag ska bara ta en liten springtur.'
'När kommer du tillbaka?'  säger hon snabbt.
'Kanske om någon timme.' säger jag och ler mot henne.
'När du kommer tillbaka, vill du leka med mig och Meja?' En liten rodnad kryper upp längst hennes kinder.
'Visst.'
'Okej bra.' säger hon med en ljus röst och vänder sig sedan om och springer iväg.

Jag skrattar till lite av hur gullig hon är och vänder mig sedan om och öppnar upp dörren och beger mig ut.

Fort springer jag över gården och ängen ända upp till den stora skogen som omringar vårt hem.

Så fort jag kommer in i skogen förvandlar jag mig till min vargform och sätter av längre in i skogen.

Hoppas att ni gillade det här kapitlet och ledsen att det blev kortare än det föra, men i det här kapitlet ville jag bara introducera karaktären Alexander.
Gillar gärna och kommentera❤️
Mvh Felicia ;)