Rogue or Wolf?

Kapitel 6

Alexanders POW

Hon har ett sånt fint skratt och det vackraste leendet jag någonsin sett, Josh hade rätt hon är lika vacker som Mångudinnan. Med vackra bruna ögon och vackert långt brunt hår.

'Alex, rougen har vaknat upp och du kan förhöra honom nu om du har tid.'

'Jag kommer på en gång.' Länkar jag tillbaka och kan inte låt bli att ett litet dovt morr lämnar mig när jag tänker på roguen som skadade min mate.

'Jag är ledsen men jag måste tyvärr gå. Jag lovar att jag komma tillbaks så snabbt som möjligt. Jag kommer informera Dr. Raymond att se till dig lite då och då för att kolla att du mår bra.' säger jag och sätter på ett försäkrande leende.
Men inombords var en helt annan sak. Inombords gick jag sönder över hur hennes ledsna och förvirrande ögon stirrar på mig. Inombords ylar min varg efter sin mate.

Snabbt vänder jag mig om. Jag kan bara skydda henne om jag får veta sanningen. Den fulla sanningen.

'Ska ni redan lämna henne?' Sakta stirrar jag upp på honom. Hans blåa ögon borrar sig in i mina.

'Ja tyvärr, jag måste ta hand om viktiga saker.' säger jag snabbt och tar mig förbi honom.

'Och hon är inte viktig?' säger han efter mig.

Hastigt vänder jag mig om igen.

'Så klart hon är! Men jag måste verkligen ta hand om det här.'
Tror han inte att jag lider av att lämna henne där. Helt ensam. Men jag måste ta hand om det här för att veta att hon är i säkerhet.

'Okej, säger han med lugn röst.' En sån där lugn röst som kan göra en galen. En sån röst som tydligt säger att man ger upp och inte längre orkar tjafsa.
Men det finns inget att tjafsa över!

'Alexander. Du gör vad du måste för att hålla henne säker. Okej? Och ja, jag ser till henne.' säger han och fortsätter sedan bort i korridorens andra riktning.

Uggh jag hatar när han läser mina tankar på det där sättet. Irriterad fortsätter jag bort till receptionen och ut genom entré dörrarna.

Ut i den heta solen och mot grusplanen, bort mot det ända stora huset här, flockhuset. Min familjs hus.

Försiktigt ser jag mig om. Bara för att vara på den säkra sidan.

Jag fortsätter mot sidan av huset.
Mot den stora, rostiga luckan.

Luckan som leder ner till de uråldriga fängelsehålorna. Vissa säger att de här underjordiska tunnlarna byggdes redan innan  vårat hus. Som att huset byggdes över gamla synder.

Ingen använder sig längre av platsen. Vi har inte behövt. Ja det vill säga förrän nu.

Snabbt tar jag tag om det flagnande, rostiga handtaget och med ett litet tjurigt tjut så öppnas luckan.

Fort klättrar jag ner och stänger sen igen luckan återigen.

Med ett hopp hamnar jag på den fuktiga markytan omgiven av dunkelt mörker.

Ingen vet hur långt de här tunnlarna sträcker sig. Ingen har vågat ta sig längre än de vita sträcken.

Enligt ryktena är själarna till de döda fångarna fast här nere och dem vill gärna få tag på dåraktiga vargar som vågar ta sig längre än de vita sträcken. Om du frågar mig är det bara påhitt. En myt för att få nyfikna valpar att inte kommer ner hit.

Försiktigt tar jag mig fram genom tunnlarna. Även om jag inte tror på spöken så ger den här platsen ändå mig kalla kårar.

Till slut kommer jag fram till dörren jag sökt efter. En stor järn dörr. Utan en enda stund till öppnar jag hastigt dörren och stiger in.
Så fort den gamla dörren öppnar sig får jag syn på honom.