I'll be waiting

Del 22

Jag vaknar och känner hur kylan omfamnar mig. Jag huttrar och öppnar ögonen för att se rakt upp i det ljusa taket som glittrar av solljuset. Det sipprar in igenom persiennerna, och bildar som en solfjäder över den äggula väggen. Väckarklockan tickar fram och tillbaka som om den har stannat. Jag sträcker mig för att leta efter min telefon men lyckas inte få grepp om den. Den faller ner i golvet med en duns. Jag stönar argt och sätter mig upp i sängen. Jag maskar mig ur sängen och trampar på min telefon. Min mun ger ifrån sig ett morrande och jag böjer mig ner för att ta upp den. Jag reser mig upp ur sängen och trippar ner till köket för att göra frukost.

(Mamma hade fått koma hem igår senare på kvällen)

Jag gäspar och mina ögon täcks av en vatten hinna. Det blir alldeles suddigt så jag gnuggar mig i ögonen och hoppar till då jag ser en gestalt som står och tittar ut igenom fönstret. Mina instinkter säger att jag ska springa. Men jag fortsätter gå framåt och stannar precis bakom gestalten.

"Mamma vad gör du?"

Säger jag gäspandes och ser ut igenom fönstret jag med. Mina ögon vänjer sig vid det grumliga ljuset och tillslut ser jag en svart skugga. Som är formad som en människa. Jag slutar att andas och stirrar på människan. Den börjar springa mot fönstret. Det sista jag minns är att jag slänger mig över mamma. Så att hon inte ska få glassplitter över sig.

Jag öppnar försiktigt ögonen och möts av en lukt som mitt doftsinne känner igen. Nybakat muffins blandat med blöt hunddoft. Min blick vandrar över rummet som jag ligger i. Jag känner inte igen mig över huvud tager. Väggarna är täckta av en skimrande frostig blå. Men om man studerar väggarna längre märker man att de pryds av hål. Som verkar sitta som i ett mönster. Flera tavlor pryder väggarna. de flesta består av skog liknande miljöer med massor av djur på. Men en tavla fångar min uppmärksamhet. Den består av en varg som har kastanjebrun päls och isblå ögon. Den ser ut att nästan blänga på mig och omslutas av dimman. Jag uppfattar det svaga ljuset som tränger igenom dörrens springor. Som ger en lyster runt tavlans ram. Jag väcks utav tanken då jag hör röster som pratar högljutt nerifrån. Min nyfikenhet tar över, jag går ner för trappan och möts av många ögon som ser emot mig. Rösterna tystnar och en kvinna kommer fram till mig. Hon räcker fram en brödkorg med blåbärsmuffins i. Hon har mer grumligt orangea ögon. Ett ärr pryder hennes högra del av ansiktet. Men trots det ler hon som om det inte fanns där. Jag besvarar svagt leendet och tar tag runt en av de varma och mjuka muffinsarna.

"Tack"

Säger jag och ser mig omkring.

"Sam, jag ser att du är vaken"

Hör jag en röst som uppfattas direkt som Scotts röst. Jag vänder mig om och lägger armarna över bröstet.

"Du har massor att förklara Scott, först och främst. Var är jag? Var är mamma? Och vem attackerade oss igår?"

De andra börjar skratta, jag höjer på mitt ögonbryn och ser ogillande emot dem.

"Ta det lugnt Sam allt är helt under kontroll"

Flinar Scott och granskar mig från topp till tå. Jag fnyser och går bestämt ut ur huset. Jag hör hur de andra brister i gapningar och ropar efter mig. Jag fortsätter bestämt därifrån men känner snabbt händer runt mig. Jag ligger ner på rygg mot marken. Jag kämpar för att ta mig loss.

"Vart ska du min sköna?"

Ett välbekant ansikte ses framför mig. Jag morrar och sparkat vilt omkring mig.

"Släpp mig!"

Säger jag högt och slår omkring mig. Han släpper taget omkring mig och räcker ut sin hand emot mig.

"Jag vill inte ha din hjälp"

fräser jag och Scott ser svartsjukt mot killen som tacklade mig. Scott blänger på killen och ger honom en varnande blick. Jag känner på mig att de inte är precis vänner med varandra vilket kommer skapa problem.

Kvinnan kommer fram till mig då jag sitter på trappan framför ytterdörren och små äter min muffins. Hon sätter sig ljudlöst och graciöst ner jämte mig på trä trappan. Hon ler och jag besvarar svagt leendet. Håret blåser hej vilt framför ansiktet på mig vilket ger rysningar. Jag sväljer och reser mig upp för att mätas av Scott som nickar att jag ska följa med honom. Min kropp nästan styrs framåt mot honom. Men jag stannar några meter framför för att inte vara för nära. Han börjar gå framåt bort från villan som jag förmodligen kommer att få se igen. Han leder mig igenom skogen men jag vågar inte fråga vart vi är påväg. Min blick följer stegen som blir snabbare och snabbare. Jag uppfattar kraset från de torra barren som krossas under fotsulorna på mig. Vi kommer fram till platsen, en äng med massor av blommor och ett dött träd mitt i ytan. Jag stannar vid skogsbrynet och vill inte gå ut på den tomma ängen. Jag känner mig sårbar på öppna ytor som inte täcks av något. Scott vänder sig om och ser emot mig

"Kommer du eller?"

Frågar han och lägger huvudet menande på sned. Jag skakar på huvudet och lägger armarna över bröstet.

"Jag stannar hellre här"

Säger jag nervöst och andas djupt. Jag ser mig omkring. Det döds trädet ser ut att vara ett sådant träd i magi filmer. Jag skakar på huvudet och ser hur ljuset och skuggan möts vid brynet och det slås ihop.

"Okej, vänta du här då"

Halvskriker Scott emot mig och jag nickar tillsvars. Ur synfältet märker jag hur han börjar gå därifrån. Jag rynkar på näsan och ropar

"Vänta jag följer med"

Jag tvekar en stund men springer snabbt fram till honom. Jag sneglar bakåt och börjar gå vid hans sida. In i skogen framför oss som jag aldrig har sett förut. Men i skogsbrynet bakom mig skymtar jag en skugga...

---

Cliffhanger!

Förlåt för seg uppdatering men har varit sjuk. Hoppas du fortfarande tycker om min berättelse.

Föressten!! Nu är vi 800 läsare här! Jag vill gärna fira när vi blir 1000 läsare. Så om du har något förslag så uppskattar jag om du mailar din idé till mig här på wattpad eller skriver här i kommentarerna.

Ha det bra tills nästa gång vi ses!

Mvh// Wilma.