Jag släppte försiktigt in honom och ledde honom till vardagsrummet.
Jag gick med skakande steg efter och det kändes som att benen skulle ge vika när som helst.
"Är du Felix mamma?" Frågade han när han kommit in i rummet och kollade mot andra sidan rummet, där mamma för tillfället var.
"Eh, ja. Är det något som hänt?" Frågade hon med en orolig röst.
"Felix, du kanske ska sätta dig ner." Sa han och jag gick och satte mig i soffan bredvid mamma som hårt höll min hand.
"Jo, jag har förstått att du var väldigt bra vän med Oscar Enestad.."
Nej. Inte Oscar. Snälla. Nej.
"Och.. Jag vet inte hur jag ska berätta det här på lättaste sätt, men Oscar blev skjuten igår.. Det fanns ingenting vi kunde göra.." Sa han och jag kände hur tårarna tryckte på.
Det är inte sant. Det kan inte vara sant. Det FÅR inte vara sant.
"N-nej."
"Du.. Jag är verkligen jätteled-"
"NEJ!"
Jag reste mig från soffan, sprang in på rummet och vred om nyckeln.
Jag sjönk sakta ner på golvet .
Tårarna forsade ner för kinderna och jag kände hur det högg till i hjärtat.
Tankarna flög omkring och efter ett tag kände jag hur andetagen blev djupare innan jag sakta slöt mina ögon och somnade, mitt på golvet.
-----
Hellu! Som jag nästan alltid säger, hoppas ni mår bra <333
