Övergiven

11

Sofie dog.
Hon finns inte.
Hon kommer inte tillbaka.
Hon kommer inte finnas.
Hon är borta.
Min Sofie.
Det hemskaste som kunde ha hänt.

Jag gick inte till gymnasiet, gick inte ut, åt ingenting, jag ville ingenting, pratade inte med någon.

En dag fick jag ett sms
- Vill du bli ihop? (Ja) (nej) (kanske)
Det var Bella.
Jag svarade inte henne, hade inte lust att prata med någon och jag skulle aldrig glömma Sofie. Jag ville inte ha någon annan tjej.

På kvällen kom det ett till sms
- Jag vet att du är ledsen för Sofie, men hon är en hora. Hon ligger runt med alla, hon var otrogen, jag har till och med strulat med henne och tafsat när ni var tillsammans. Du måste gå vidare. Hon skulle ha skitit i dig!! Bry dig inte om henne längre, hon finns inte, hon är död!

Jag blev så arg och ledsen samtidigt. Jag visste att det inte var sant, jag hade varit med Sofie varenda dag, varenda timme, varenda natt. Jag visste att de inte var sant. Jag orkade inte skriva till Bella så jag ringde henne. Hon svarade och jag skällde ut henne sen la jag på.

Det hade gått flera veckor sen Sofie dog, jag var i en djup depression, hade ingen att prata med. Jag tänkte bara på Sofie, inget annat. Allt var lönlöst... varför skulle jag leva?