Jakten på friheten

Flykten

Flickan springer snabbt igenom skogen och det enda hon hör är sitt egna flåsande och skriken bakom henne som börjar dö ut. Hon försöker hålla tempot men ramlar plötsligt omkull och kryper snabbt in under ett nerfallet träd. Hon försöker andas långsamt och tyst medans hon lyssnar efter dom galopperande stegen som närmar sig. Hon suckar ut när hon hör att dom antagligen har hoppat över det nerfallna trädet och fortsatt bortåt. Innan hon kryper ut ur hålan under trädet sitter hon kvar en stund för att vara helt säker men klättrar sen ut och ser sig omkring i omgivningen.
'' Vart är jag? ''
Råkar hon säga högt men ignorerar det snabbt och söker med blicken efter en stig att följa.
'' Denna stigen kanske leder mig hem? Men till vilket hem då.. Jag förrådde dom och nu vill alla döda mig.. ''
Hon suckar tungt och försöker begrava tårarna inom sig. Sedan följer hon stigen en lång bit. Efter ett tag ser hon några hästar som är fastbundna vid några träd och smyger tyst fram till dom. Hon tittar noggrant på hästarna med blicken och smeker handen längs deras päls i sökanden efter sår eller någon annan skada. Efter ett tag hittar hon inget men när hon lyfter på den ena hästens man ser hon ett brännmärke och hon ramlar nästan omkull av förvåning.
'' Är det någon där?! ''
Hon reser sig snabbt upp men ramlar omkull igen och söker ivrigt med blicken efter något hål att gömma sig i men innan hon hinner tänka kommer det en kille fram framför henne och klappar en av hästarna lugnande. Antagligen hade hon skrämt den men det har hon inget minne av..
'' Lugn gumman, lugn.. ''
Hör hon honom säga lugnande till hästen. Hon ser att han sedan går mot henne och hon försöker krypa  bakåt bort från honom i ren panik men hon backar rakt in i en sten och han räcker sin hand mot henne.
'' Vill du ha hjälp upp? ''
Frågar han och hon tar snabbt hans hand och häver sig upp men i sista sekund hör hon galopperande hästar och rop en bit bort och hon drar han snabbt till sig och dom gömmer sig bland några buskar och hon håller för hans mun för att han ska vara tyst. Hon lyssnar spänt och hör sen att ryttarna ropar något namn och killen försöker ta sig loss från hennes grepp och hon släpper honom snabbt och tittar efter honom när han går mot ryttarna, dom  frågar honom om han har sätt en tjej springa runt här i skogen. Killen ser tveksam ut och öppnar munnen för att säga något men i sista sekund hörs ett prassel i en buske och en hare springer fram,  han stänger genast munnen och bara skakar på huvudet. Hon pustar ut och väntar på att dom ska rida vidare men dom går av sina hästar och ber killen att hålla i deras hästars tyglar medans dom går runt i hans läger. Hon hör skrammel och brak i lägret. Hon håller för sin egna mun för att vara tyst. Ryttarna vänder lägret helt upp och ner, hon kryper långsamt fram lite för att se vad dom gör.
'' Pojk! ''
Killen går fram till en av ryttarna men binder fast deras hästar vid ett varsitt träd först.
'' Varför var du i busken där? ''
Han pekar på busken hon sitter i och innan han hunnit vända sitt huvud mot henne har hon hunnit gömma sig och hon kryper ihop men tittar fram bland buskarnas grenar och tittar på dom.
'' Jag plockade bär ''
Svarar killen och hoppas att ryttaren tror på honom men för säkerhets skull så plockar killen fram några bär ur fickan och visar dom båda ryttarna. Dom nickar och går mot sina hästar och knyter upp tyglarna runt trädstammarna innan dom hoppar upp i sadeln och tittar på killen och hans läger och nickar kort innan dom galopperar iväg längs med stigen. Hon hör hästarnas galopperande steg dö ut men sitter kvar en stund för att vara säker medan killen kommer fram till henne.
'' Kusten är klar ''
Ler han mot henne och hon tar hans hand. Han drar henne ut ur busken och i en kort stund ser dom varandra i ögonen men hon tittar snabbt åt ett annat håll och ser på lägret som ser helt förstört ut efter ryttarnas genomsökning..
'' Förlåt.. ''
Lyckas hon svagt mumla fram och hon ser ner i marken.
'' Det gör inget ''
Säger han tröstande och försöker få hennes ögonkontakt men hon går bort till lägret och börjar göra iordning.
'' Du..''
hör hon honom säga men han blir tyst och hjälper till att städa. Efter en lång stund av tystnad är dom tillslut klara och killen går in i sitt tält en kort stund och kommer sen ut med en stol och en kanna vatten. Hon tittar bara på honom medans han ställer ner stolen och räcker henne vattenkannan innan han sätter sig ner på stolen, som han tog fram, han stirrar på henne medans hon dricker vattnet.
'' Varför flyr du och varför söker ryttarna efter dig? ''
Frågar han henne och hon nästan spottar ut vattnet och hostar till innan hon svarar.
'' Inget du har med att göra.. ''
Säger hon lite kaxigt till honom.
'' Jo det har jag, du är i mitt läger, dricker mitt vatten och om jag inte hade ljugit hade vi inte suttit här nu. ''
Hon känner sig hotad av honom men stirrar ner i marken och kommer sen på att hon sitter på en stock. Hon suckar men berättar med låg röst.
'' Jag flyr från min by.. Jag har förrått dom och nu vill dom döda mig.. ''
Hon känner att han tittar på mig, men jag bara stirrar ner i marken  tyst. Han bryter tystnaden efter ett tag.
'' Har du ingen familj? ''
Hennes ögon blir helt svarta och hon känner tårarna komma längs med kinderna. Men hon säger inget till honom utan viskar bara lågt.
'' Dom finns inte.. Inte längre.. ''
Mer säger hon inte för hon litar inte på honom tillräckligt för det och varför skulle han bry sig vad som hände med hennes familj? Hon hör honom mumla ett förlåt, hon reser sig snabbt upp och knuffar bort honom från henne när hon känner att han står vid henne och tänkte trösta henne. Men hennes instinkt styr henne och hon får lust att springa därifrån, men det börjar bli mörkt och hon bara stirrar på honom där han ligger på marken.
'' F-förlåt.. ''
Stammar hon fram och liten del av henne skäms..
'' Gör inget, men det börjar bli mörkt så vi borde gå in i tältet. ''
Han ler svagt mot henne men hon stirrar bara på honom med stora livrädda ögon innan hon nästan springer in i tältet. Det är stort och väldigt rymligt.. Bor han själv? Det kan han inte göra i detta stora tält! Hon rör sig långsamt därinne och ser noggrant sig omkring och granskar varje möbel och symboler som hon ser. Vem är han? Ingen säng iallafall, bara en väldigt stor madrass med filtar. Hon går fram till en rund stor träcirkel som hänger på en trädstam.
'' Visst är den fin? ''
Hör hon honom säga precis bakom sig med stolt röst och hon hoppar till av förskräck.
'' Haha, skrämde jag dig? ''
Han lägger sina händer på varsin axel om henne och hon fryser till och väntar på vad han kommer göra härnäst. Snälla släpp mig, snälla släpp mig! Nästan skriker hon inombords och tillslut släpper han henne och går fram till träcirkeln.
'' Jag snodde den från en annan by en bit bort.. ''
Hans röst låter stolt och han fortsätter att berätta om trä cirkeln men hon hör knappt vad han säger och allt blir plötsligt svart framför henne.