Faked Death

5

Jag är ganska smart för att vara tolv så jag har en bra plan.
Jag ringer Jake och frågar om jag kan sova över på helgen. Han svarar ja så på onsdagen bokar jag en flygbiljett med mammas pengar och på fredagsmorgonen packar jag väskan. Jag lägger mobilen, laddaren, pyjamasen och tandborsten i väskan så det ska se ut som att jag var påväg till jakes. Sen packar jag allt jag ska ha med på riktigt i en plastpåse så att det inte ska saknas en väska.
Jag blir mer och mer osäker på om jag ska göra den men i skolan när de drar av min tröja mitt i korridoren så bestämmer jag mig. På kvällen när jag ska börja cykla iväg kommer skuldkänslorna. Jag kramar mamma hejdå.
-Cassandra du är tolv! Du ska inte krama mig och absolut inte ha hjälm när du cyklar och ta av dig Dehör byxorna och... Bla... Bla... Bla...
Hon kommer klara sig bra utan mig. Det sista jag ser av Caitlyn är när hon bitchslappar mig och kallar mig jävla luffare.
Jag stannar cykeln vid bron och kastar i allt förutom plastpåsen. Till och med en sko åker med. Bara så där  ska hitta allt. Sen rusar jag iväg till busshållplatsen med plastpåsen i handen och tårarna rinnande längs med kinderna.

Jag vet att det är dumt men ska jag ändå?
Med Ipadden i famnen sitter jag i sängen och framme på skärmen är en intervju med min familj efter att jag "dog"
Innan jag hinner ändra mig klickar jag på playknappen och klippet kommer igång.
Jag börjar gråta efter en sekund. Caitlyn är helt rödgråten och mamma och pappa kramas.

Runt åttatiden på fredagkväll vinkade Cassandra Brown hejdå till sin mamma. Runt nio ringer hennes oroliga kompis och berättar att Cassandra inte kommit än.
Runt elva larmas polisen men de avbryter sökandet efter några timmar. På lördagen hittas en röd damcykel och en väska med saker i som senare visat sig vara Cassandras.
-Det sista jag sa var jävla luffare, säger Caitlyn. Jag har alltid skämts över henne men nu ångrar jag att jag aldrig hann säga förlåt.
-jag klagar,säger mamma. Eller klagade alltid på henne om bantning och sånt men det spelar egentligen ingen roll. Hon är min dotter.

Pappa säger att han älskar mig och gärna hade velat ha mer tid för mig och sen berättas det att jag har ett glasskåp med bilder i till minne av mig i skolan. Mitt i när jag sitter och gråter så kommer Kate in.

-Men Cassy älskling! Hon rusar fram ock lägger armen omkring mig vilket bara gör att jag snyftar ännu mer.
När jag lugnat ner mig frågar hon vad det är.
Jag pekar på skärmen.

-Men Cassy, är du rädd för att flytta till samma ställe där det hände?
Jag skakar på huvudet.

-jag bara... Det är så sorgligt...

-jag vet, det ska tydligen ha varit självmord.
Då gråter jag ännu mer.
Känslan av att vara ensam klämmer ihop mig. Jag är enda som vet och kommer aldrig kunna avslöja det för nån. Aldrig! Jag kommer alltid minnas. Skuldkänslorna kommer aldrig att försvinna. Den gamla jag lämnar mig aldrig. Aldrig nånsin.