En räddare i nöden [The Fooo/Oscar]

Kapitel 15: Sårad och tom

~ Stacys perspektiv ~ 

Jag låg i sängen, ihopkurad under täcket, stirrandes rakt in i väggen. Det enda jag kunde känna var ilska och sorg. Hur kunde han? Hur kunde han lämna mig här helt ensam, och dessutom utan att ha varit en riktig pappa i flera år? Tårar rann ner för mina kinder. Trots att jag knappt fick se hans riktiga jag de sista åren älskade jag honom innerst inne, men samtidigt hatade jag honom för det han hade gjort och för att han hade lämnat mig här ensam. Jag hade inte ens fått säga hejdå till honom, det enda han lämnade efter sig var ett tomrum inom mig, och gav mig bara ilska och sorg. Argt sparkade jag i väggen, allt var så orättvist. Hade min farbror levt nu hade ingenting av det här hänt. Om min farbror inte hade krockat med den förbannade bilen och kört ner i diket och dött. Då hade jag kanske haft ett normalt liv. Innerst inne visste jag att jag kanske aldrig hade träffat Oscar då, och den tanken gjorde mig inte särskilt mycket gladare.

Min mobil plingade plötsligt till och jag såg bort mot nattduksbordet, sedan sträckte jag mig efter den. Det hade nu gått flera dagar sedan mamma hade berättat om pappa, hon hade åkt till jobbet ändå eftersom att hon tog det lite bättre än mig och för att hon dessutom behövde jobba för att få pengar. Men jag vägrade lämna sängen om jag inte skulle på toa, duscha eller äta. Jag gick in på meddelanden och såg att det var ännu ett till från Oscar. Han hade nu skickat runt 25 sms, men jag hade inte svarat på ett enda. Jag visste att han var orolig, men jag orkade inte prata om det. För jag var inte redo än. Men sedan tänkte jag på att Oscar hade rätt att veta, och han var säkert riktigt orolig, och snart skulle han väl börja ringa mig flera gånger per dag om jag inte svarade. Jag visste hur han var när det gällde mitt välmående.
Försiktigt strök jag bort tårarna från mina kinder innan jag skrev ett sms.

"Förlåt för att jag inte har svarat. Allt är väldigt jobbigt just nu, lust att ses snart så jag kan få prata om det?"

Några minuter senare fick jag ett svar från honom, som fick mig att le trots att jag var såpass ledsen och tom inuti.

"Tack och lov att jag fick tag i dig. Klart vi ska ses, kommer om en timme när jag har slutat"

Jag skrev in ett snabbt svar, sedan gick jag upp ur sängen. Eftersom att jag inte hade gjort mig i ordning var jag inte särskilt snygg just nu, så jag tog en snabb dusch innan jag röjde upp i mitt rum, som var fullt av smutskläder och annat skräp. Sedan blåste jag mitt hår och satte upp det i en enkel tofs och sminkade mig lätt. Sminket gjorde att jag inte såg lika rödgråten ut. Jag drog på mig en stor t-shirt och ett par mjukisshorts, sedan var det bara att vänta på att Oscar skulle komma.

Jag gick ner till vardagsrummet för att kolla till Bailey, som sprang runt med en boll i munnen i hundgården. Skrattandes gick jag ut och hon kom störtandes mot mig. När jag försökte ta bollen sprang hon vigt iväg utan att jag hann ta den, och så höll vi på. En stund senare hörde jag dörrklockan i hallen, så jag lät Bailey komma in i huset innan jag gick mot hallen. Jag kände mig plötsligt lite nervös, som jag alltid gjorde när jag skulle träffa Oscar. Trots att vi hade känt varandra ett tag nu så var jag alltid lite nervös tillsammans med honom. Försiktigt öppnade jag dörren och jag såg genast Oscars oroliga ögon möta mina.

"Hej..." Sa jag tyst och släppte in honom.
Han drog in i mig i en kram och höll om mig tryggt. Tårarna var påväg igen, men denna gången var det blandat med sorg och glädje. 
"Jag har varit så orolig att det hade hänt något." Mumlade han tyst mot mitt öra. Sedan släppte han mig för att ta av sig jackan och skorna.
Bailey kom rusandes med en leksak i munnen. Både jag och Oscar skrattade lite åt henne när hon vägrade ge över leksaken. Försiktigt tog Oscar min hand och vi gick in i vardagsrummet där han lyfte upp mig i hans famn.

"Jag har saknat dig." Sa jag och lutade pannan mot hans.
"Jag har saknat dig ännu mer, varför svarade du inte?" Frågade Oscar och drog fingrarna genom en hårslinga som låg framför mitt ansikte. Jag suckade lite.
"Kan vi prata om det senare, jag vill slippa gråta en stund." Sa jag och la armarna om hans nacke. Oscar log och pressade försiktigt sina läppar mot mina.
Jag kysste honom tillbaka ivrigt och lekte med håret i hans nacke. Han la händerna på min midja och drog mig närmre. Försiktigt la jag benen om hans midja för att komma så nära honom som möjligt. Jag kände hur Oscar log mot mina läppar. Plötsligt satte han några fingrar i min midja, jag hoppade till.

"Oscaaar, sluta." Skrattade jag och försökte komma undan hans fingrar som envist kittlade mig i sidan. 
Oscar bara fortsatte och som vanligt slutade det med att han låg över mig och jag inte kom undan. Surt la jag armarna i kors.
"Det är inte rättvist." Sa jag och försökte låta sur, men kunde inte sluta skratta när Oscar fortsatte kittla mig. Han flinade mot mig och till slut slutade han. Min mage gjorde ont av allt skrattande.
Plötsligt såg han allvarlig ut och satte sig upp, sedan hjälpte han mig upp i sittande ställning.

"Berätta nu vad det är som har hänt." Sa han och drog mig intill sig. 
Jag pillade med ett armband på min handled och kände hur gråten började komma igen när jag började tänka på min pappa. Jag tog ett par djupa andetag för att kunna prata över huvudtaget, och när jag försökte lät det bara halvkvävt. 
"Min.. Pappa..." Fick jag fram och nu rann tårarna nerför mina kinder. "Är.. Död." Det sista hördes knappt på grund av mina snyftningar, men Oscar hörde och drog upp mig i hans famn.
Vi satt så, tysta och han lät mig gråta ut. Efter en stund, som säkert var en kvart, kunde jag knappt gråta mer utan hade bara ansiktet nergrävt i Oscars axel, utan att gråta. Han bara höll om mig och gav mig tid. Till slut avbröt han tystnaden.

"Varför dog han?" Viskade han försiktigt i mitt öra.
Jag lyfte huvudet från hans axel och såg på honom. Tänkte på det mamma hade berättat.
"H..Han.." Jag fick ta några andetag innan jag kunde fortsätta. "Dog eftersom... Att kroppen inte klarade mer, det blev för mycket... Med alkoholen och allt." Det var knappt att jag kunde prata, eftersom att jag hade gråtit så mycket.
Oscar drog mitt huvud intill mitt och han pressade sina läppar mot min panna.
"Det ordnar sig." Sa han tyst och höll om mig. 
Även om jag visste att det inte skulle bli så mycket bättre i fortsättningen, jag skulle bara lära mig leva med det här, så fick han mig alltid så lugn. Vi satt så ett tag, med hans armar om mig och jag lutandes mot hans axel. Försiktigt pillade jag med hans hår i nacken, och han strök mig försiktigt över ryggen. Tårarna hade för länge sedan tagit slut, jag kunde inte gråta utan satt bara där helt tom. Plötsligt rörde Oscar på sig och jag såg på honom.

"Vi kan ju inte bara sitta här, ska vi göra något?" Sa han och jag ryckte på axlarna.
"Kan vi inte ha en filmkväll, bara vi två. Det var så länge sedan nu." Fortsatte han och såg bedjande på mig. Jag flinade lite.
"Okej då." Sa jag och han log.
Jag satte mig tillrätta i hans knä och lät mina händer fläta in sig i hans hår igen. Försiktigt lät jag mina läppar pressas mot hans.

~ Oscars perspektiv ~

Jag var så lättad över att äntligen ha fått kontakt med henne igen. Vad som helst hade kunnat hända, och jag var så orolig. Men äntligen hade jag henne i min famn igen, det var någonting jag hade saknat så mycket när jag inte fick tag på henne. Under de dagarna vi inte hade träffats hade jag varit tvungen att träna med killarna ändå, även om jag var orolig så försökte jag koncentrera mig på dansen och sången.

Ivrigt kysste jag henne tillbaka, och drog henne närmre. Mina fingrar smekte hennes höfter försiktigt, och jag kände hur hon rös till av välbehag under tröjan. Jag log mot hennes läppar och bet tag i hennes underläpp. Hon öppnade munnen och våra tungor lekte lätt. Efter någon minut avslutade jag kyssen och hämtade andan. Jag såg hur hon log och jag log tillbaka. Mina läppar pressades lätt mot hennes innan jag vilade pannan mot hennes.

"Ska vi åka och hyra någon eller ska vi kolla på någon vi har hemma?" Undrade hon och jag ryckte på axlarna.
"Det du vill." Svarade jag och hon log. 
"Vi hyr." Sa hon och jag nickade. 
Jag reste mig upp ur soffan med Stacy i famnen och gick mot hallen. Hon flinade och försökte hoppa ner från min famn, men jag höll henne kvar. Försiktigt ställde jag mig så att hennes rygg pressades mot väggen. Hon log och jag närmade mig med mitt huvud.
"Vet du hur mycket jag har saknat dig?" Viskade jag. Hon skakade på huvudet. 
Mina läppar pressades mot hennes och jag kysste henne passionerat. Hon besvarade kyssen ivrigt och sedan avslutade vi kyssen.
Jag log mot henne.
"Nu då?" Frågade jag och hon nickade.
"Men jag har saknat dig mer. Saknat dig vid min sida på kvällarna." Sa hon och jag såg på henne fundersamt.
"Omöjligt." Sa jag och flinade.
Hon bara skrattade och såg sedan retsamt på mig.
"Bevisa det." Sa hon kort och jag himlade med ögonen.
"Spelar det någon roll då?" Sa jag och såg henne i ögonen. Hon log.
"Kanske inte. Men jag har fortarande saknat dig mer, för jag har behövt dig." Svarade hon.
Med ett leende på läpparna kysste jag henne mjukt och hon besvarade kyssen.

"Nu går vi och hyr den där filmen." Mumlade hon sedan och jag nickade.
Efter att ha tagit på oss skor och jackor gick vi hand i hand ut genom dörren, mot min moppe. Vad jag var lycklig. Nu hade vi dessutom ett helt lov tillsammans, hon och jag.