Wildflower » Ashton Irwin

01

Jag satt där i klassrummet och ritade små hjärtan och blommor i hörnet av kollegieblocket, eftersom jag inte behövde anteckna för tillfället. De blev inte så fina, jag suddade ut dem när jag tyckte att jag ritat tillräckligt många. Jag var inte särskilt duktig på att rita, men när historieläraren bara stod framför tavlan och pratade om svältkriser för flera hundra år sedan, ville man helst tänka på något annat eftersom det var lunch efter den här lektionen. Och just nu brydde jag mig inte om barnen som svalt för längesedan när man själv sitter och svälter i ett klassrum för att rektorn inte kan lägga scheman.

Tyvärr så hade vi en placeringslista för hur man skulle sitta i klassrummet, och om man inte satt på sin plats kunde man bli utslängd. Det sög, det gjorde det verkligen. Killen som satt bredvid mig slutade aldrig skriva i sitt block. Han skrev alltid. Jag tittade försiktigt över mot honom. Han satt med näsan så nära papperet att det var omöjligt att se vad han skrev. Men jag visste att han inte skrev anteckningar om svältande barn, eftersom på första raden hade han skrivit ett 'Hej', det hade jag sett att han gjort tidigare, på alla andra lektioner i historia vi haft innan. Jag undrade vem han skrev till, om det var någon särskild. Jag hade velat fråga honom ett bra tag nu, och när jag precis öppnat munnen för att fråga så slutar han. Slutar skriva. Han lägger ljudlöst ner pennan på bordet bredvid sitt block och jag stänger munnen och håller andan. Han vände sig sakta mot mig och jag kunde inte slita blicken ifrån honom. Så jag såg på hur han vände sig om så att han satt helt vänd mot mig, och efter det så satt han bara där, såg på mig. Jag såg på honom, vi såg på varandra.

Jag passade på att ta en titt på honom, alltså på riktigt se på honom, för det hade jag inte gjort innan. Jag hade bara gått på den här skolan i en vecka och jag visste mycket väl vem han var. Han var Ashton Irwin, alla visste vem han var även fast man inte pratade med honom eller ens gick i samma årskurs. Han var den där killen som gick på alla fester och passade på att alltid strula runt med en tjej. Han var den där killen som skrattade högt och alltid hade en sarkastisk kommentar redo i korridorerna och som alltid satt och skrev brev på lektionerna. Han var den där killen som alltid hade ett par hörlurar med sig och som enligt de flesta tjejer var en av de tio snyggaste killarna i skolan. Det var en ganska bra placering för en skola med över 800 elever.

Att jag visste allt detta hade jag att tacka Leila Evans, en av de få vänner jag lyckats skaffa under den korta tiden jag gått här på skolan. Hon hade försökt att berätta allt om alla för mig i onsdags kväll efter att vi blivit klara med alla läxor. Jag stannat kvar ända tills klockan tio på kvällen när min pappa ringde mig och sade att om jag inte var hemma inom en halvtimme skulle jag få utegångsförbud i en vecka, och då hade Leila inte ens hunnit berätta häften av vad hon skulle säga. Men hon hade bland annat hunnit berätta om Ashton Irwin.

Och nu satt han alltså här, bredvid mig i klassrummet (en plats som enligt Leila de flesta tjejer skulle döda för att få), och tittade på mig samtidigt som jag såg på honom. Han hade ljusbrunt lockigt hår, ögon som var en blandning av nötbrunt och skogsgrönt. Jag visste att han hade smilgropar när han väl log, och att han hade väldigt vita och raka tänder. Han hade en mörkblå långärmad tröja på sig, svarta jeans och ett par svarta Vans. Han var väldigt attraktiv, det var han verkligen.

Jag hade aldrig pratat med honom, även fast att jag sitter bredvid honom på historialektionerna som vi har nästan varje dag. Det kändes inte som att jag hade fått ett bra tillfälle att göra det. Tills nu. Jag var inte så blyg egentligen, men det var något med Ashton som höll mig tillbaka, och jag var inte säker på vad. Kanske för att han var så populär. Precis när jag tänkt att vända uppmärksamheten mot läraren igen så pratar Ashton.

"Titta." sade han och nickade med huvudet mot fönstren till vänster om oss. Jag vände mig bort från honom och vände mig åt andra hållet. Där utanför såg allting helt normalt ut, jag förstod inte vad han menade. Solen sken, träden gungade lite lätt i vinden och några elever satt ute i solen och gjorde läxor, inget märkvärdigt. Men när jag vände mig om för att fråga vad det var jag skulle se, så hade han börjat skriva igen så jag lät bli. Men jag satt och sneglade ut genom fönsterrutan resten av lektionen efter något som var värt att se på, men jag kunde inte hitta någonting.