France {A Swedish Germangie Story}

Kapitel 6

Jag och Leonardo hade bestämt att vi skulle äta på en restaurang klockan sju måndag kväll, och även om jag kände mig glad, så fanns det en del i mig som undrade om det har är rätt.

Efter jag hade lämnat Nadines lägenhet så beslöt jag mig för att sjunga. Det brukar rensa mina tankar, drömma mig bort till min egen värld och ingen kunde stoppa mig.

En av av de sakerna som jag hade tagit fram i lägenheten var en gitarr. Jag hade fått den på min sextonåriga födelsedag av min mamma och eftersom det inte fanns något piano, så fick gitarren duga.

Jag tog ett djupt andetag och lät min röst fylla lägenheten.

Si te sientes perdido en ningún lado

Viajando tu mundo del pasado

Si dices mi nombre yo te iré a buscar

Si crees que todo está olvidado

Que tu cielo azul está nublado

Si dices mi te iré a encontrar

Es tan fuerte lo que creo y siento

Que ya nada detendrá este momento

El pasado es un recuerdo

Y los sueños crecen siempre crecerán

Medan jag sjöng så kom minnerna tillbaka, även om jag inte ville det.

Studenternas farväl till mig - genom att sjunga just denna låt.

Ya verás que algo se enciende de nuevo

Tiene sentido intentar cuando estamos juntos

Algo se enciende de nuevo

Tiene sentido intentar cuando estamos juntos

Cuando estamos juntos

Podemos soñar

När jag hade sjungit klart så var mina ögon fyllda med tårar och jag torkade bort dem snabbt. Just nu ska jag koncentrera mig på nuet.

Jag drog bort gitarren från mig, såg mig omkring i lägenheten. Massa lådor stod mitt i lägenheten och jag beslöt mig att det är dags.

Det här är mitt hem nu, tänkte jag för mig själv medan jag började packa upp. 

_______________________________

KORT kapitel, jag vet. Men jag hade inte tänkt uppdatera idag, har haft fullt upp. Men jag beslöt mig för att göra det ändå :)

- Amanda