France {A Swedish Germangie Story}

Kapitel 11

"Vad är fel på mig? Jag...", försökte jag få fram ur alla dessa tårar som rann ner runt min kind. Nadine satt bredvid mig med en tröstande blick - likt den hon hade när jag träffade henne för första gången. Hon klappade lite lätt på min axel och gav mig en liten puss på pannan.

"Allt kommer att ordna sig, Angie.", sa hon tröstande. Hon tog upp en lockig hårslinga och började leka med den. "Om du verkligen vill glömma honom så måste du släppa taget, hitta någon ny. Men jag kan lova dig att även om du vill glömma honom, så finns det en del i dig som vill vara med honom."

"Jag vill inte vara med honom.", sa jag bestämt.

Eller vill jag? 

"Även om din hjärna säger att du inte vill vara med honom, så vet jag att ditt hjärta säger något helt annat. Det kan jag svära på."

"Du ljuger."

"Gör jag verkligen det? Så skulle du verkligen gilla att han skulle gifta sig med någon - som tillexempel Esmeralda eller Jade?"

Jag tvekade och hon såg det. "Hursomhelst. Det är ditt liv, inte mitt. Så det är ditt val."

Jag suckade och drog mig henne närmare. "Det verkar som om du vill att jag och Germán ska bli tillsammans, vilket är konstigt eftersom du var helt skadeglad när jag träffade Leonardo."

"Jag vill att du ska vara lycklig, och jag ser på dig hur mycket du älskar honom. Leonardo är en bra kille, och ni skulle nog vara ett fint par. Men jag ser aldrig någon gnista, inte den som du har varenda gång du pratar om Germán."

Hon kanske har rätt?

Eller inte.

Varför måste kärlek vara så komplicerat?

"Om jag nu säger att jag vill vara med honom, så går det inte. Han är min döda systers make. Det skulle vara konstigt - helt fel."

"Ja, kanske. Men man kan inte styra vem man blir kär i. Det bara händer."

__________

Nytt kapitel!

- Amanda