sad girls smoke

ett

<3

Hon hukar sig försiktigt och greppar tag om kanten för att sedan slänga över fötterna. Hennes pupiller vidgas och trots att hon aldrig skulle erkänna det så kan jag se att hon påverkas av höjden. Jag härmar hennes rörelser och slår mig ner intill henne. Våra blickar är riktade mot marken och jag föreställer mig ett enda fel steg som leder till en säker död. Jag faller som en sten genom luften och samma sekund som jag slår i marken blir allt svart.

Vi är adrenalin sökare. Det är därför vi hittade varandra. Fast egentligen var det mer hon som hittade mig. När jag var som mest nergrävd i mörkret fann hon mig och ledde mig ut därifrån. Det den bilden jag får.

En seg tant vandrar på trottoaren och rullar en rutig väska efter henne. Hennes steg och nedstämda yttringar ekar på husens fasader och kletar sig fast i luften. Hon är ovetande om att två tjejer befinner sig över henne dinglandes med fötterna på ett hustak. Tänk hennes skärande skrik om hon skulle se oss. Folk skulle komma springandes ur deras små hem och hon skulle ropa: dem kommer hoppa!

Vinden smeker lätt mitt ansikte och jag måste sätta upp håret i en bulle för att slippa allt trassel. Hon vrider huvudet tittandes på mig och sedan upp på min bulle. Ett brett leende bildar gropar på hennes kinder och hon petar försiktigt på mitt hår.

- Inte det vackraste jag sätt, erkänner hon och skruvar sig för att hitta en bekvämare plats.

- Vem bryr sig, snäser jag och fixar automatiskt till håret. Som att du vet något om hår, du har ju fan färgat det svart! tillägger jag med glimten i ögat och stoppar två fingrar i munnen samtidigt som jag fejkar kräkreflexer.

- Svart som natten, speglar min personlighet.

- Snarare din själ, fnissar jag.

Hon blir tyst och plötsligt blir hennes blick kall och hennes min förändras på ett kusligt sätt. Det ser ut som att hon just sett ett barn dö. Därför följer jag hennes iskalla blick och får syn på en ganska biffig kille hålla hårt om en kort tjejs midja. Han har ryggen mot oss och henne har han tryckt upp mot väggen. De kysser varandra dramatiskt. Hon letar med händerna i hans kastanjefärgade hår. Det tar ett tag innan jag inser att det är Oscar. Zaras pojkvän. Hon säger oftast att de inte är tillsammans. Det började som ett par ligg och hon kallade honom för en kk. På senare tid har de lärt känna varandra mer. Det vet jag. Därför är det förståeligt att hon blir påverkad av att se dem.

- Zara, är du okej? undrar jag med en darrande röst.

Det dröjer ett tag innan hon återgår till verkligheten och jag måste lägga handen på hennes axel för att hon ska reagera.

- Är du okej? upprepar jag.

- Jag? Eh ... självklart. Varför skulle jag inte vara det?

Hon säger det som att hon inte bryr sig, men jag kan se att hennes ögon är glansiga.

- Är du säker?

- Lägg av, varför ska du alltid tro att jag bryr mig? Svart som natten är jag ju. Lika obrydd som natten.

Jag öppnar munnen, för att säga något, men hindrar mig själv och känner skammen krypa fram. Oscar och tjejen har gått in i trapphuset som dem stod lutade mot. Precis över gatan. Zaras granne är alltså otrogen med hennes pojkvän.

- Snart börjar helvetet igen, muttrar hon och kliar sig på näsan med hennes långa lila naglar.

- Fem dagar, förtydligar jag.