sad girls smoke

sju

                 

<3

Resten av dagarna håller jag mig för det mesta hemma, fast några gånger åker jag till Zara. Jag har ingen lust att festa eller vara med mycket människor. Jag vet att Zara undrar vad det är med mig när jag berättar att jag bara vill umgås med henne och skippa festen på fredagen. Hon accepterar det, såklart. Fast jag märker att hon blir lite besviken. Helt plötsligt är det söndagskväll och mamma tvingar mig att stanna hemma, fastän jag hellre vill vara hos Zara och följa med henne till skolan på morgonen därpå. Det skulle kännas bättre om jag har henne bredvid mig dem första stegen mot skolan. Hur töntigt det än låter.

Jag bestämmer mig för att faktiskt lyssna på henne, just för att jag inte orkar bråk. Dem senaste dagarna har nog varit dem deppigaste i mitt liv. Jag vill gå vidare och slippa tänka på det. Fast min kropp verkar inte hålla med och har låtit mig lida dag in och dag ut. Imorgon ska jag ändra på saker. Imorgon ska allt bli som vanligt och jag kommer inte tänka på det mer. Imorgon kan jag börja om.

***

På morgonen äter jag bara ett äpple, samtidigt som jag sminkar mig. Jag väljer även att platta håret efter att det har blivit alldeles ojämnt och stökigt i natt. Jag drömde en hemsk mardröm om dem där männen. Dem bröt sig in i mitt hus och ...

Jag vill inte tänka på drömmen mer. Vill inte komma ihåg. Just idag ska jag ju börja om på nytt och glömma det förflutna. Idag kommer vara en bra dag. Särskilt eftersom jag blir extra nöjd med sminket och hyn är ovanligt len. Kanske lönade den där ansiktsmasken som jag snodde av mamma. När jag nästan är klar att borsta tänderna så kommer Mattias in i t-shirt och kalsonger. Han muttrar och kisar med ögonen som om ljuset i badrummet vore för starkt.

-       God morgon, säger han och går in till handfatet bredvid mitt och börjar skölja ansiktet.

Jag nickar bara som en hälsning trots att jag tror att han inte hann se mig. Därför skyndar jag mig att bli klar och smiter fort ut för att sedan gå ner mot köket. Jag har känt magen kurra hela morgonen och nu kan jag verkligen inte hålla mig. Det där äpplet hjälpte inte mycket och nu ber jag till Gud att mamma inte är där nere, men tyvärr sitter hon vid matbordet och dricker kaffe med Isabell som smaskar i sig yoghurt från en skål. Hon skiner upp när hon får syn på mig.

-       Jasse! utbrister hon och jag känner hur det brinner i bröstet och ilskan smyger sig fram.

Jag gillar inte när hon kallar mig det.

-       Jag heter Jasmine, muttrar jag och försöker att inte låta arg, trots att jag vill skrika åt henne.

Mamma tittar upp från skönhetstidningen som hon håller framför sig och verkar pressa fram ett leende.

-       Du är kvar, poängterar hon och pekar mot köket. Jag har bakat scones, men Isabell ville inte ha.

Jag kollar mot korgen som står på köksön vid matbordet och jag funderar på om jag verkligen ska ta. Fast det vore väldigt gott att snabbt bara käka upp en scone.

-       Tack, svarar jag lågmält och känner mig lite skamsen att jag går och tar en av dem varma bakverken. Jag tar fram smör och bryter den på mitten.

-       Jag trodde du skulle sticka till Zara, säger mamma samtidigt som hon upptaget kollar ner i tidningen.

Jag fortsätter bre sconesen och lägger ingen kommentar på hennes framförande. Hon vet att jag inte kan lova att jag kommer fortsätta såhär. Att lyssna på henne. Vi båda vet att jag har varit otroligt olydig dem senaste åren och det är bäst så. Jag kan inte låtsas att allt är bra. Jag kan inte låtsas att jag inte är arg på henne och jag kan verkligen inte fejka en relation med henne. För det finns inte mellan oss och det kommer det aldrig göra.