Efter en hektisk eftermiddag och en timmas väntan på flygplatsen hade äntligen vårat flygplan kommit och vi var tillåtna att kliva på. Jag satt i mitten av de tre sätena och vid fönstret satt Felix, och mot ingången satt Oscar. Så fort jag satt mig ned lade jag undan handbagaget under sätet framför mig och spände fast mig. Felix såg ut genom fönstret och hade ett skärrat ansiktsuttyck. Jag tog tag i hans hand och klämde den. Han såg mot mig med en blick som såg ut som 'jag-ångrar-att-jag-gör-detta'.
"Ta det lugnt, ta djupa andetag. In, ut, gör som jag säger, in, ut" han andades i takt som jag gav instruktionerna och han verkade bli lugn av det. Jag gav honom en puss i mungipan och lutade mig sedan tillbaka i sätet, men han drog mig mot honom igen och shockade mig med en kyss rakt på munnen. Han tog tag i min haka och gjorde kyssen intensivare. Till en början hade jag inte besvarat den då den hade kommit som en överraskning, men när Felix hade börjat nafsa i min läpp, en gest som frågade om hans tunga fick komma in, var jag mer än redo att tillåta honom. Jag öppnade munnen lagom mycket så att han kom in och våra tungor började genast dansa med varandra. Det kanske inte var den bästa iden att vara så här intima ute på allmän plats då vi inte visste vilka som var på det här planet eller vilka som skulle se. Men det var ett problem vi kunde handskas med senare, just nu var jag tvungen att göra så att min pojkvän inte var rädd längre genom att utbyta saliv med honom. När jag kom att tänka på det lät det väldigt äckligt. Jag menar, innan vi blev ihop och jag såg par som gjorde vad vi gjorde ute på stan blev jag ganska äcklad. Jag kan bara tänka mig hur Oscar känner just nu som har V.I.P plats till showen. Jag drog mig undan då jag hade syrebrist, och mina tankar tog över och gjorde mig okoncentrerad. Jag lutade pannan mot hans och sade tyst;
"Det kommer gå bra, jag finns här, okej?" Han nickade långsamt medan han såg in i mina ögon.
Jag ryckte till när jag kände en smärta in sidan. Jag drog mig undan från Felix och såg Oscar som nickade mot de små lamporna som var över oss där lampan där man skulle knäppa bältet var tänt, och hela planet var släkt. Jag såg ut genom fönstret och insåg att vi redan var på väg upp i luften.
"Kolla John, vi är redan uppe" sade jag till Felix som låg livlös i sitt säte. Han hade somnat. Istället vände jag mig mot Oscar och börajde prata med honom.
*
Jag vaknade av solstrålarna som letade sig fram genom persiennerna till rummet jag och Felix delade på. Vi hade kommit fram sent igår, på svensk till vill säga, men klockan var ändå kväll här i amerika också vi alla gick och lade oss så fort vi satt en fot i huset vi skulle bo i under vår tid här. Jag vände på huvudet och kände en arm liggandes på mig höft och över mot min mage. Felix låg bakom mig och andades tungt. Jag sträckte mig efter min mobil som ändrat sig efter den amerikanska tiden och insåg att klockan var tio på morgonen. Jag lade tillbaka telefonen och vände mig om i Felix' grepp. Jag smekte hans näsa försiktigt, och lät sedan fingrarna gliva över till hans panna, ned över hans ögonlock och vidare till hans kinder och haka. Sedan lät jag handen glida ned till hans hals och vidare ned på hans bröst. Handen lade jag sedan ned på madrassen igen och studerade honom istället. Han var så vacker. Jag vet att man "brukar" in kalla killar för vackra, och det är inte många som är det. Men Felix är verkligen vacker. Och fin. Hans mörka, tjocka ögonfransar, hans söta lilla näsa, rosa, mjuka läppar och välmarkerade käk- och kindben. Hans hår låg ned längs hans huvud och var ganska platt. Jag förstår inte varför han alltid döljer hans hår med alla dessa snapbacks och mössor. Enligt mig var han finare utan, för då såg han mer ut som sig själv. Och han själv var en otroligt fin person.
Hur i hela friden kunde jag få en person som honom? Han är inte alls i min league, han är mycket högre upp och värd någon mycket bättre än mig. Varför stannar han? Vad är det jag har som får honom att stanna hos mig? Det skulle nästan vara en lättnad om han lämnade mig, för då skulle allt vara i sin ordning så som det ska vara. Vi hör inte ihop. Men ändå älskar jag honom något så frukansvärt, jag skulle inte vara jag utan honom. Så samtidigt som det skulle vara en lättnad, skulle han lämna ett mörker som inte gick att få bort. En mörker som skulle få mig att aldrig sluta tvivla på mig själv. En tår letade sig ned och hamnade på den vita kudden precis som Felix' ögon slog upp och såg rakt in i mina.
"Godmorgon" sade han med raspig morgonröst. Åh, speciellt killars morgonröst är något bland de sexiagaste ljuden som finns, enligt mig. Han sträckte lite på sig innan hans blick fångade mina tårögda ögon och den blöta fläcken på kudden.
"Vada har hänt? Hur mår du?" var han genast där med att fråga samtidigt som han lade armarna om mig under täcket.
"Nej inget, tankarna bara tog över" sade jag och torkade bort mina tårar och kramade tillbaka. Han krånglade sig ur greppet och stirrade på mig.
"Isabella, vad är det?" Sade han och såg med stäng blick på mig. Jag suckade.
"Jag bara... Jag är inte värd dig, du är så mycket bättre än mig på alla möjliga vis, jag kan inte för mitt liv förstå varför du ens vil ha mig..." Jag undvek hans blick och såg på väggen och runt i rummet i stället. Precis när han skulle svara öppnades dörren av Omar.
"Hey guys, vi har mycket att göra idag. Frukosten är serverad, vi drar om en timma" Informerade han och gick igen. Jag gick kvickt upp från sängen och vidare ut genom dörren och end till köket. Där satt alla andra iklädda sovkläder.
"Godmorgon" sade jag och gick fram till köksbordet och drog fram en macka ur paketet som jag började bre nutella på.
"Godmorgon" hälsade alla i unison. Efter några minuter kom Felix in till köket han också och satte sig bredvid mig vid bordet medan volymen i rummet ökade då folk började vakna till ordentligt.
*
"Vi har inte pratat klart om det här" Sade Felix när alla satt sig i bilen, han hade drigt mig undan lite för att varna mig att vi skulle fortsätta när vi kom hem igen, innan han satte sig i baksätet i den stora bilen som hade åtta säten. Längst bak satt Felix, Kat och Ogge, i mitten satt Oscar och Omar, även jag som nu hoppat in, och längst fram satt Daff och en säkerhetsvakt som jag inte hade koll på vilket namn han bar.
Dagen innehöll mycket information för killarnas del, de hade även tränat in en ny låt under dagen och spelade in den mot eftermiddagen, sedan fick vi ut och upptäcka soliga Los Angeles. Änglarnas stad alltså, om man utgår från namnet. Jag hade trots allt spansk blod i mig. Vi hade sprungit runt som jag vet inte vad i stora delar sv staden, gått vilse och varit tvungna att fråga någon amerikan, sedan sprungit runt i affärer och var nu hemma igen.
Så fort vi hade satt foten innanför huset hade Felix lett mig in till vårat rum.
"Vad?" Frågade jag när jag uppfattade hans genomborrande blick.
"Vi har inte pratat klart om det du sa i morse. Vad hände egentligen? Varför tänker du så?" Han satte sig ned på golvet och nickade menandes med huvudet mot sängen. Jag satte mig långsamt medan jag letade efter ord jag kunde använda.
"Alltså, du är så himla mycket bättre än mig. På allt. Du är en bättre människa, och förtjänar inte någon med mig, som har ett sådant förflutet som jag har. Du är liksom här uppe" jag höll ena handen en bit över mitt huvud "och jag är här nere" jag höll andra handen under sängen. "Jag tvivlar starkt på att det här är en så bra idè, egentligen" Jag såg ned i golet och lekte lite med täcket.
"Vad är ingen bra idè?" Frågade han.
"Oss, det här förhållandet" sade jag sakta. Då blev det fart på honom och han ställde sig framför sängen och tog tag i mina axlar.
"Isabella, du har fel. Visst, vi kanske är olika, men jag är visst värd dig. Det är mer du som inte är värd mig... Jag skulle aldrig lämna dig, aldrig någonsin. Jag älskar dig alldeles för mycket för det, jag skulle aldrig klara mig utan dig, förstår du inte det? Visst, du kanske inte är perfekt, men för mig är du det. För mig är du helt felfri." Jag såg upp på honom och såg hur hans ögonfärg hade ändrats till en slags mörkade blå, samt pupillrerna var störe än vanligt. Man kunde se så mycket i hans ögon, och just nu var det enda jag såg ren och skär kärlek.
"Förlåt" viskade jag.
"Du behöver inte säga förlåt, men tänk alrdig så igen, snälla?" Bad han och släppte mina axlar.
"Jag ska. Och du?" Jag reste mig från sängen samtidigt som Felix svarade med ett kort "mm?".
"Jag älskar dig också"
