Den bästa sommaren i mitt liv | f.s

Kapitel 1.

Jaha, nu var man påväg till flygplatsen för att träffa sin kusin man inte träffat på 4 år och hans kompisar. Jag var drygt 11 år och han var 13. Jag minns det inte så väl att jag kan säga hur han såg ut, men jag minns honom som rolig och sprallig. Jag vill även minnas att vi var väldigt tajta och att vi var väldigt bra vänner. Jag vet ju inte om han har förändrats, fast det är klart han har. Han är ju liksom 17 nu. Jag vet inte så mycket om dom, alltså The Fooo. Jag är inget fan av dom så jag stalkar dom inte direkt.
- Hur känns det, Evelina? frågar mamma i framsätet bredvid pappa som sitter bakom ratten.
- Nervöst, men samtidigt är jag så sjukt taggad, svarar jag leendes.
- Det kommer gå så bra! Vad är du mest nervös över? frågar pappa och kollar på mig i backspegeln.
- Flygresan, svarar jag och suckar tungt. Mamma vänder sig om och ler vänligt.
- Det kommer gå bra, det är inget att oroa sig över, säger hon och klappar mig lugnande på benet. Jag ler åt henne och nickar.
- Det hoppas jag, men man kan aldrig lita på flygplan, säger jag skämtsamt och både mamma och pappa skrattar. När vi svänger av motorvägen mot flygplatsen börjar det bubbla i magen på mig. Nu gäller det. Vi parkerar och kliver ut bilen. Jag sträcker på ryggen och armarna för att vakna. Klockan är 05.00 på morgonen så ni kanske förstår att jag är trött. (Vet inte riktigt vilken tid exakt killarna åkte, så det hittar jag på😉)
Jag tittar runt på parkeringen för att se och jag ser ett gäng ungdomar. Ingen syns till förutom alla bilar då.
- Vart är dom? frågar jag och tar ut mina väskor ur backluckan.
- Dom skulle stå vid ingången så vi måste snabba på för klockan börjar bli mycket! svarar mamma och hjälper mig med min resväska. Jag tittar om mobilen ligger i min ficka innan vi ger oss av mot ingången. Den ligger där i sitt nya vita skal som min mormor köpte åt mig i födelsedags present. Jag fyllde 15 för drygt en vecka sen och vi har firat nästan varje dag sen dess vilket är lite skrattretande. Jag är inte bortskämd, alls. Jag har fyra småsyskon. De äldsta är Vilma 8 år och Stella 9 år och de två yngsta, tvillingarna Anna och Frida, 4 år. Japp, bara systrar. Och helt plötsligt ska jag vara med 4 killar istället för tjejer. Hur ska det här gå?
Vi börjar närma oss ingången nu och jag känner hur hjärtat börjar dunka hårt i bröstet när vi ser ett gäng som står precis vid ingången. När dom får syn på oss vinkar dom glatt mot oss. Jag vinkar tillbaka, lite stelt kanske, men varför det? Det är min kusin, inte en utomjording.
- Hej Evelina! ropar, vem som jag med 100% säkerhet kan säga är Oscar.
- Hej! ropar jag tillbaka och ler. Han springer leende mot mig och fångar in mig i en kram. Jag överraskas lite eftersom det var väldigt oväntat men jag kramar ändå tillbaka. När vi drar ifrån ler jag mot honom och tittar på hans hår, som omöjligt kan bli fluffigare.
- Vad har du gjort med håret? frågar jag skrattandes och ler.
- Det är mitt fluff fluff, svarar han och drar handen genom de bruna fluffet han kallar hår. Jag skrattar åt honom och känner hur stämningen mellan oss blir som den alltid varit och jag slappnar av lite. Medans Oscar hälsar på mina föräldrar kommer resten av The Fooo mot mig. En av dom med brun blont hår och en grön svart keps på det sträcker artigt fram handen och ler, ett av världens finaste leenden, antagligen.
- Felix, säger han.
- Evelina, säger jag och tittar honom i ögonen samtidigt som jag tar hans hand. Jag släpper hans hand och tittar på killen bredvid honom. Han är betydligt kortare och har svart krulligt hår. Hans hy är ljust brun och jag anar att han inte är helsvensk.
- Omar, säger han.
- Evelina. Du är från Göteborg va? frågar jag och tar hans hand.
- Ja, men så tydligt är det väl inte? frågar han och skrattar gulligt.
- Nej, men jag har flera vänner därifrån som pratar likadant som du, svarar jag och ler. Och så sista killen bredvid Omar.
- Oscar, men du kan kalla mig Ogge, säger han och sträcker fram handen. Jag tar den och ler mot honom.
- Evelina, vilket jag tror du kunde lista ut när jag redan sagt det 2 gånger, säger jag. Ogge skrattar och nickar.
- Så, har du varit i USA någon gång? frågar Felix, antagligen för att hålla igång konversationen.
- Nej, jag har aldrig varit utanför Europa, och dessutom gillar jag inte att flyga, säger jag och rynkar näsan, så som jag alltid gör när jag inte gillar något.
- Du gillar inte att flyga? frågar Omar och höjer ögonbrynen. Jag skakar på huvudet och tittar oförstående på göteborgaren framför mig.
- Omar älskar att flyga. Han gillar att se ner på landskapet, säger Ogge och ler.
- Due! Jag kan prata själv, säger Omar och slår till Ogge på armen. Jag skrattar åt dom och ler. Det känns som om jag kommer ha det bra här med dom.
- Är du höjdrädd eller är det något annat? frågar Felix. Jag tittar på honom och rycker på axlarna.
- Jag är inte höjdrädd, det har jag aldrig varit. Men jag var med om en flygolycka för längesen. Ända sen dess har jag inte riktigt gillat att flyga, säger jag.
- Vad hände? frågar Omar. Han låter nyfiken.
- Piloten tappade kontrollen och planet störtade. De var dom värsta sekunderna i mitt liv. Allt bara skakade och ja, jag minns inte riktigt. Jag var bara 10, men när piloten åter fick kontrollen så slog mitt hjärta i 120. Det var min första 'nära döden' upplevelse, berättar jag.
- Vad läskigt! säger Omar upphetsat.
- Omar blir alltid såhär på morgonen, förklarar Felix och jag skrattar lite åt Omar's min han ger Felix.
- Ja, Evelina vi ska bege oss hem igen! säger mamma bakom mig. Jag vänder mig om och ger henne en lång kram.
- Lycka till nu, och gör som Daff och Katia säger, säger hon och låter händerna vila kvar på mina axlar när vi släppt kramen.
- Mamma, jag lovar. Haha, jag är inte 3 år, säger jag med ett skratt. Mamma ler med en rynka mellan ögonbrynen.
- Jag vet, säger hon och släpper mina axlar. Jag ställer mig på tå för att krama pappa. Min pappa är ganska lång, 190 cm och jag är bara 165.
- Hejdå pappa, säger jag.
- Hejdå hjärtat, ha det så bra, säger han och ler när vi släppt kramen. Jag ler mot dom båda innan dom vänder sig om och går tillbaka vägen vi kommit.
- Ska jag hjälpa dig med väskan? frågar Oscar.
- Nej tack, jag bär den själv, svarar jag och ler tacksamt mot honom.

***************

- Hej, du måste vara Evelina! säger en kille med fyrkantiga glasögon, blont krulligt hår och en kaffemugg från Starbucks i handen.
- Ja, det är jag, säger jag och sträcker fram handen.
- Trevligt att träffas! Jag heter Daniel, men kalla mig gärna för Daff, säger han och skakar min hand.
- Och jag är Katia, säger tjejen bredvid Daff. Hon är ungefär lika lång som mig, kanske lite längre. Hon har vackert mörkbrunt hår, kanske till och med svart, välformade ögonbryn och ett fint leende. Även hon har mörkare hy, men hon ser ändå inte utländsk ut. Vi skakar hand och ler mot varandra. Daff tittar stressat på klockan och vänder sig mot killarna.
- Ni har med er allt, inget saknas? säger han.
- Vi har med oss allt Daff, det är tredje gången du frågar det idag, skrattar Felix.
Daff suckar och skakar på huvudet.
- Man vet aldrig med er, mumlar han och kollar i mobilen. Jag skrattar lite åt Daff's min och ler mot Oscar.
- Vi börjar få bråttom! utropar Daff plötsligt och tar tag i en väska. Vi andra gör likadant och vi går in genom entré dörrarna. 🔸