Den bästa sommaren i mitt liv | f.s

Kapitel 2.

Just nu sitter jag på ett plan. Ett plan som snart ska lyfta och åka till andra sidan jorden, USA. Jag är orolig, såklart. Bilder från olyckan spelas upp i mitt huvud och får min andning att öka och mitt hjärta att slå snabbare. Jag vaknar upp av Oscar's hand som ligger över min.

- Du andas lika snabbt som en hare som nyss sprungit 500 meter. Ta det lugnt, Evelina. Inget kommer hända, säger han och ler.

- Jag vet. Jag är så löjlig som tror att vi kommer krascha, säger jag och skrattar till.

- Det är inte löjligt att visa rädsla, säger Oscar.

- När vi väl är uppe i luften kommer allt gå bra, fortsätter han.

- Starten och slutet är värst, inte sant? säger jag. Oscar nickar och ler mot mig.

- Det kommer gå bra, säger han. Han har förändrats otroligt mycket på 4 år. Han har blivit längre, men det är väl ingen överraskning. Han har blivit mognare. Han säger inte dryga kommentarer eller onödiga ord. Han är sig lik i utseendet, vill jag minnas men hans hår har blivit helt annorlunda. En engelsk kvinno röst hörs i högtalarna.

- Ladies and gentlemen, please put on your seat belts. We'll fly in 2 minuets, säger hon. Jag har satt på mig bältet för länge sen. Till vänster om mig sitter Omar och tittar ut genom det ovala flygplansfönstret. Jag är tacksam över att han tog platsen närmast fönstret eftersom jag helst vill sitta så långt bort från det som möjligt. Motorerna börjar brumma och jag kramar armstöden hårt. Vi börjar sakta rulla och snart har vi uppnått en rysligt hög fart. Jag andas lugnt och försöker hålla nerverna i styr. När vi lyfter från marken slutar jag andas. Omar fnittrar okontrollerat när vi stiger högre och högre upp. Finns det något han inte tycker är spännande? Jag stirrar på sätet framför mig och märker nu att jag håller andan i nästan 1 minut. Jag andas ut och tar in ny luft. När den gröna figuren som visar att man kan knäppa loss sig låter jag bältet lossa från min midja och jag andas normalt igen.

- Hard part's over, säger Oscar och reser sig från sin plats.

- Vart ska du? frågar jag smått panikartad.

- Ta det lugnt, jag ska bara på toa, säger han och ler. När Oscar försvinner bort genom korridoren vänder jag mig mot Omar som fascineras av utsikten.

- Evelina, kolla! säger han och pekar med fingret mot glaset.

- Nej, jag dör hellre, säger jag och sneglar på Omar. Ett flin växer på hans läppar och jag skakar bedrövat på huvudet. Vad har jag gett mig in på?

Efter ett par minuter kommer Oscar tillbaka och tar sin plats bredvid mig igen.

- Hur länge ska vi flyga? frågar jag.

- För länge, svarar han med en suck. Jag funderar på att sova eftersom jag klev upp rätt tidigt och flyget var 3 timmar försenat så jag bordet verkligen sova. Jag känner hur mina ögonlock blir allt tyngre och tyngre tills som stängs och allt runt omkring mig försvinner bort och drömmarna tar över.

***************

Jag vaknar upp mot Oscar's axel och sträcker på mig för att vakna till.

- Har du någon aning om hur länge du har sovit? frågar Omar bredvid mig. Jag gnuggar mig i ögonen och tittar på honom.

- Nej, men jag antar att du kommer berätta, svarar jag mitt i en gäspning.

- Du har sovit hela resan! Du har missat utsikten helt! Vi landar om 15 minuter! säger han. Jag bara stirrar på honom innan jag vänder mig mot Oscar.