Wherever You Are || Luke Hemmings | Book 1

Kapitel 19

Zoey's P.O.V

Jag vände på huvudet en aning och såg hur Luke lutade sig mot hissväggen mittemot mig. Gråten hade fastnat i min hals och kvävde mig sakta men säkert. Jag var tvungen att luta pannan mot hissväggen igen och några djupa andetag, dels för att få ordentligt med syre men också för att dämpa dom våldsamma skakningarna i min kropp. Tystnaden var både stel och bekväm, men tyvärr så bröt Luke den.

'' Varför? '', sa han. Hans röst lät sårad, vilket fick mig att svälja nervöst.

'' Varför vadå? '', sa jag och fortsatte att stirra in i väggen. 

'' Titta på mig, Zoey. '', sa Luke men jag skakade på huvudet. Jag kunde inte titta på honom, jag kunde inte.

'' Titta på mig. '', upprepade han med en hård ton. Jag skakade återigen på huvudet. Varje gång jag hörde hans röst så var det som om någon slog mig hårt i magen. Det gjorde så obeskrivligt ont.

'' Men för i helvete Zoey, titta på mig! '', skrek han, vilket fick mig att rycka till av rädsla. 

Jag vände mig försiktigt om, och mötte hans blick. I samma sekund så gick allting sönder inom mig, och jag var tvungen att luta mig mot en av hissväggarna för att ens kunna stå upp. Jag bet mig hårt i tungan för att inte börja skrika på honom, och snart kunde jag känna blodsmak i munnen.

'' Varför ljög du för Jessica? '', sa Luke och jag tittade ner i golvet. Jag var körd. Det fanns ingen utväg. Man brukar ju säga att ens liv är fullt av hinder, och det här hindret kunde jag inte fly från. Jag kunde inte klättra över det, förstöra det eller ta en genväg. Jag var helt enkelt fast.

'' Hon skulle ha hatat mig om jag sa att jag var din bästa vän. '', sa jag. Det var för tillfället det enda smarta jag kom på, och det var inte ens särskilt smart. Jag hade bara krånglat till allting ytterligare ett steg.

'' Vad menar du? '', sa Luke och kollat med en kall blick på mig. Kunde inte jag bara få dö?

'' Hon skulle ha sett mig som en rival, Luke. Hon hade tagit dig ifrån mig. '', sa jag och hörde själv hur dumt allting lät. Det här var ingen dramatiskt såpopera, det här var verkligheten. 

'' Du hör själv hur dumt det där låter. Det fanns ingen anledning att ljuga, Zoey. '', fnös Luke. Jo, det fanns det. Det är bara du som inte vet det, Luke.

Jag ryckte på axlarna, och tittade ner på mina svarta ballerinaskor. 

'' Har du känslor för Ashton? '', sa Luke plötsligt och jag tittade förvånat upp, men bet sedan ihop.

'' Det angår inte dig. '', sa jag och tittade upp i hisstaket. 

'' Jo, det gör det. '', sa Luke. '' Faktum är att jag tänker inte lämna den här hissen förens vi är vänner igen. '', fortsatte han och jag såg i ögonvrån hur han tryckte på en knapp så hela hissen stannade. Paniken kom krypande.

'' Vad i helvete, Luke? '', skrek jag och sjönk ner på golvet. Jag hade alltid haft en släng av klaustrofobi. 

'' Som jag sa så tänker jag inte lämna den här hissen förens vi är vänner igen. '', sa han och sjönk ner på golvet mittemot mig. Jag ryckte på axlarna.

'' Funkar för mig. Men har inte du en konsert senare ikväll? '', sa jag och Luke's blick mörknade omedelbart. Han svor tyst för sig själv, och jag kunde inte undgå att le inombords. 1 - 0.

__

( Tips: Lyssna gärna på: 97 Ways - The Fooo. )

Luke's P.O.V