Kapitel 30

2.7K 100 20
                                    

Zoey's P.O.V

Jag slog upp ögonen och sträckte mig fumligt efter mina glasögon. Jag satte dom på min nästipp och slängde sedan en blick på väckarklockan, som stod till vänster om blommorna på mitt nattduksbord. 05:58. Jag satte mig upp i sängen och sträckte ut mina muskler. Ashton låg tätt intill mig och sov djupt, då vi delade rum här i stugan. Jag kunde inte undgå att le, då han såg så fridfull ut. Jag placerade en nätt puss på hans panna och slängde sedan benen över sängkanten. Jag smög fram till byrån, då golvet knakade väldigt högt, och satte sedan på mig en av Ashtons t-shirtar och ett par gråa mjukisbyxor. Jag tog även på mig ett par raggsockor, då golvet var så kallt att det kunde ge vem som helst köldskador. Jag fluffade till mitt hår och grimaserade sedan åt min högt kurrande mage. Så jag lämnade sovrummet och begav mig nedför snurrtrappan. 

Stugan var tyst, allting som hördes var mina andetag och min mage som hungrade efter livsmedel. Jag synade kylskåpets innehåll och tog sedan fram alla ingredienser som behövdes till våfflor. Jag blandade bakpulver och vetemjöl i en skål och tillsatte sedan ägg och mjölk. Därefter började jag att vispa det till en hyffsat jämn smet. Jag satte mig därefter på huk och började att rota runt i olika skåp, i hopp om att hitta ett våffeljärn. 

'' Zoe? '' Jag ryckte till och slog huvudet i skåpet av skräck. Jag är väldigt lättskrämd av mig, och får en enorm skyddsinstinkt så fort jag blir skrämd. 

'' Ouch. '', jag la min på mitt huvud och vände mig sedan om. Till min förvåning stod Luke och lutade sig mot dörrkarmen, iklädd ett par gråa mjukisbyxor och en blå t-shirt. Mitt hjärta började med ens slå fortare än vanligt och jag ställde mig upp på fötter. 

'' Vad gör du här? '', mumlade jag och blickade ner i den färdiggjorda smeten. 

'' Jag skulle precis fråga dig detsamma. '', skrockade han och gick sedan mot mig. Han la sin hand på mitt huvud och jag tvingade mig själv att inte drunkna i hans vackra ögon. '' Gick det bra? '' 

'' Ja. '', svarade jag tyst och vek sedan undan med min blick. '' Vad gör du uppe såhär tidigt? ''

Luke ryckte på axlarna. '' Jag kunde inte sova. '' 

Jag log snett. '' Inte jag heller. '' 

Vi stod tysta en stund och bara tittade på varandra. Jag vek dock undan med min blick, då det gjorde så otroligt ont att titta på honom. Smärtan var oundviklig. Jag fortsatte därför med våfflorna och försökte att ignorera Lukes blick som ständigt var på mig. 

'' Zoe, jag är verkligen ledsen. '', mumlade Luke och jag slutade omedelbart att vispa i smeten. Jag blickade bara framåt, och väntade på att han skulle fortsätta. '' Det gjorde bara så ont när du lämnade mig. Jag visste inte hur jag skulle hantera smärtan, så jag valde att ignorera den. Men att se dig här nu, efter fyra månader i ensamhet .. jag kan inte ens förklara känslan. Jag vet bara inte längre vad vår vänskap betyder för dig, Zoe. ''

Jag vände mig om och synade Luke. Han tittade sårat på mig, och jag svalde. '' Att bryta kontakten med dig var bland det jobbigaste jag gjort, Luke. Du verkar inte förstå att du är skälet till att jag fortfarande lever. '' Nu började mina tårar att rinna. '' Jag kan inte berätta varför jag gjorde det, jag är ledsen. '' 

Jag tittade ner i golvet, blind av min egna tårar. Snart såg jag dock hur Luke kom närmare mig och drog in mig i en lång kram. Jag kastade mina armar runt om hans nacke och borrade ner mitt ansikte i hans vänstra skuldra. '' Släpp mig inte. '', mumlade jag och Luke skrattade tyst. 

'' Det hade jag inte tänkt heller. '', viskade han i mitt öra och jag kände hur en rysning gick längst med min ryggrad. Hur kunde en kille påverka mig så mycket? Jo, för att han var mitt allt. Jag älskade honom så obeskrivligt mycket. Jag ville bara att detta ögonblick skulle vara för evigt. 

Wherever You Are || Luke Hemmings | Book 1Where stories live. Discover now