Trouble

41

Tack för alla fina ord <3 Ni gör mig så lycklig, massa kramar

Alice perspektiv:

Hjälp. Han vill träffas. Han är här. Hjälp.

Vad ska jag säga, vad ska jag tycka, vad ska jag göra? Ska jag gå dit och förlåta honom, låta honom kämpa för mig.

Jösses, ångesten rasar mot mig men den blandas med en känsla av upprymdhet. Jag vill att han ska ta mig tillbaka, jag mådde så bra med honom.

Vad som helst för kärleken, ellerhur?

Det var ju tekniskt sett inte han som gjorde att jag blev deprimerad, han kanske spelade en liten del i det. Jag kan ju i alla fall bara gå och höra vad det är han vill säga, jag måste ju inte förlåta honom. Ja, så gör jag.

Snabbt slänger jag på mig en blus och jeans som är dem enda snygga kläderna jag har och ett par converse innan jag tittar ut genom dörren för att se om kusten är klar. När jag tror det är okej att gå ut grabbar jag tag i koftan bredvid dörren som är alldeles för stor för mig och lägger den över axlarna innan jag går ut. För att inte dra till mig någon uppmärksamhet går jag lugnt och får syn på ett par läsglasögon som jag sätter på nästippen. På det viset ser jag ut som någon som jobbar här eller någon annan viktig person.

Jag kan vägen ut ganska bra efter något besök i trädgården och växthusen för ett tag sedan, jag har dock aldrig gått obevakad utanför den stora dörren. När jag är framme vid dörren slappnar jag av lite och tänker hur nära jag är. Fast frågan är om jag är nära himmelen eller helvetet? Och ja, jag förväntar mig att jag kommer dö när jag ser honom, när jag går ut ur dessa portar men kommer det vara min räddning eller min undergång? Kommer jag tillbaka till helvetet? Kommer jag se den brinnande elden framför mina ögon och le, eller kommer jag se ljuset och förundras över hur något kan vara så rent? Helvetet eller himmelen?

''Ursäkta, frun. Du måste ha ett speciellt tillstånd för att gå ut den vägen'' säger en röst bakom mig, jag andas ut.

''Jag är absolut medveten om det, jag beundrar bara de fina dörrarna'' säger jag mot de stora, grå, ståldörrarna och vänder mig raskt om och går tillbaka mot mitt rum.

Blev jag lättad? Var det bättre att låta honom försöka lite hårdare. Att inte försöka smita och göra det enkelt för honom och svårt för mig. Ja, dags att lägga i en växel Anton.

I mitt rum river jag ur en sida ur en bok med min favoritmening i sig och jag markerar det med en penna.

''Han sa: Kom och ta mig

Hon sa: Dröm vidare''

Och så lägger jag till en mening längst ner på sidan

''Dags att försöka hårdare, min vän. Men se till att du förtjänar det du jagar''

För jag förtjänar inte att jaga dig, men det kommer jag aldrig erkänna. Sedan viker jag pappret till ett flygplan och kastar ut det genom mitt fönster och hoppas jag siktade på hans huvud. Vi ses.

Louise perspektiv:

Jag vet inte längre var jag är, vad mitt namn är och om jag ens är vid liv. Det enda jag kan tänka på är dem två skotten som ekar i huvudet likt en kyrkklocka, som om tiden runnit ut. Bang, bang.

Någonting mumlar bredvid mig men det fortsätter eka i öronen så jag kan inte höra vad det är.

Jag rycks ur mitt luddiga tillstånd av att någon slår till mig på kinden med ett platt handflata. Rädd och skakad vänder jag mig mot 5 personer som stirrar på mig med förvånade blickar, jag backar undan så långt jag kan innan personen närmast mig och antagligen den som också slog mig håller mig kvar.