Kapitel 22

1.2K 60 24
                                    

"Men vi kan inte säga något till killarna än" sa jag efter en stund promenad i total tystnad. Ossian flinade till.
"De där jävla hockeyfrillorna asså, vad har de emot mig?" sa han skrockandes. Jag skakade på huvudet.
"För det första, pratar du någonsin nedlåtande om killarna igen så kommer vi två aldrig fungera. För det andra, jag håller med dig att de är lite väl hårda mot dig, men de har all rätt att vara det. De har bara sett dina dåliga sidor. Så om du bara backar och låter mig introducera dig lite mjukt så kommer ni säkert komma överens" sa jag. Ossian flinade och nickade sakta.
"Men ser du? Du är ju helt hopplös" utbrast jag, men kunde inte låta bli att skratta en aning.
"Vad har jag gjort nu?" utbrast Ossian och slog ut med armarna.
"Du är arrogant och elak" svarade jag. Ossian fnös.
"Jag måste ju få reta dig, det är bara den jag är. Och dessutom vet jag ju att du tycker det är kul, jag menar inget illa med det" förklarade sig Ossian.
"Såklart du får reta mig, men du får inte gå över till din arroganta och elaka sida, då kommer det här aldrig att fungera" sa jag menande. Ossian nickade.
"Deal" sa han.

Några minuter senare var vi framme vid kyrkogården. Jag började vika av och gå mot grinden. Ossian gav mig en frågande blick. Försiktigt bet jag mig i läppen utan att ge honom ett svar. Jag öppnade grinden in till kyrkogården och jag och Ossian gick in. På vägen hämtade jag en vattenkanna för att vattna gräset vid graven. Jag fyllde den ända upp för att ha tillräckligt med vatten för att vattna Johannas grav också. Sedan lyfte jag upp den med min ena hand medan jag bar de två blombuketterna i den andra. Vi började gå igen, men strax därefter kände jag hur Ossian snuddade vid min hand som höll på vattenkannan. Det for stötar genom kroppen av hans beröring. Han tog ett stadigt grepp om vattenkannan och vände sedan huvudet mot mig för att ge mig ett mjukt och försäkrande leende.

Till slut var vi framme vid mammas grav. Jag och pappa hade varit där några dagar innan och fixat med nya ljus och planterat lite fler blommor. Jag log åt synen på den vackra gravplatsen och satte mig sedan ner på gräset framför den. Ossian följde mina rörelser och gjorde detsamma.
"Ossian, här är min mamma, Emilia" sa jag med ett svagt leende och gestikulerade mot gravstenen. Ossian log och studerade den länge. Jag gjorde detsamma. Trots att jag under alla dessa år hade lärt mig att komma hit med ett leende på läpparna så var det svårt att hela tiden ha kvar det leendet. Jag ville så gärna vara glad och stark för mammas skull, men jag var inte det i verkligheten och hade aldrig varit. Varje gång jag kom hit vattnades mina ögon, varje gång fick jag en klump i magen, ett skär i hjärtat. Och även om jag inte hade lärt mig att leva med smärtan, så hade jag lärt mig att trotsa den och komma hit i alla fall. Jag kom hit, pratade med henne, lättade mina tankar. Och det var tur. För utan henne skulle jag explodera.

Omedvetet hade tårar sakta runnit ner för mina kinder. Jag såg i ögonvrån hur Ossian tittade på mig med ett snett leende. Han la armen om mina axlar och drog in mig i hans famn. Med en snyftning begravde jag ansiktet mot hans bröstkorg.
"Vill du prata om det?" viskade Ossian i mitt öra. Jag lyfte huvudet från hans bröstkorg och nickade sakta. Jag kände mig skyldig att berätta för honom. Jag kunde inte bara dra med honom hit utan att förklara.
"Min mamma hade precis tagit studenten och var gravid i sjunde månaden med mig. De hade varit på studentmottagningen och pappa hade friat till mamma. Men när de var på väg hem så krockade de och mamma dog direkt på plats, men de lyckades rädda mig" berättade jag lågt. Ossian greppade tag i min hand. Han gav mig ett snett leende.

Några minuter senare la jag den ena buketten vid gravstenen och reste mig upp för att gå till Johanna. Ossian följde efter mig, oförstående över vart vi var på väg. När jag stannade framför Johannas gravsten en bit bort så läste Ossian noggrant på stenen för att få någon ide om vem det var.
"Tre år efter att jag föddes så träffade pappa en ny tjej och de blev kära ganska snabbt. Men efter ett tag visade det sig att hon hade suttit i bilen som körde in i mammas och papps bil, kvällen min mamma dog. Johannas gamla kille och hans kompisar fick henne att göra vad som helst, drogade henne, slog henne, våldtog henne och den natten började de bråka i bilen och när han slog henne så slog hon tillbaka lite hårdare så att han tappade kontrollen och körde in i bilen och dödade min mamma. Hennes kille dog också, men hans kompisar fortsatte vara efter Johanna och försökte hämnas för att de ansåg att hon var den som hade dödat hennes kille. Så till slut fick de sin hämnd, de dödade henne" förklarade jag lågt. Ossian var helt tom på ord efter mina två berättelser. Och jag förstod honom. Det var inget härligt liv min pappa hade varit med om.

Utan att vänta på svar från Ossian, eftersom jag visste att han inte skulle komma på något att svara, det var sällan någon som gjorde, så placerade jag den andra buketten mot Johannas gravsten samtidigt som jag fixade till blommorna som redan fanns där. Jag log mot gravstenen innan jag vände mig mot Ossian. Han var fortfarande chockad över vad jag hade berättat så jag log försäkrande mot honom.
"Men det blev bra, till slut" sa jag, dock var det knappt att jag trodde på mig själv. Visst, jag hade en fantastiskt liv med pappa och killarna, men det hade varit ännu bättre med mamma i våra liv.

Ossian svarade inte, utan drog bara in mig i en stadig kram. Jag log under kramen, men kämpade med att hålla inne tårarna.
"Tack för att du tog med mig hit, öppnade upp dig" viskade han mjukt. Jag log. Han kanske inte var så dum i alla fall den där killen. Vi kanske faktiskt kunde bli något.

•••
Okeeeej sjukaste hände nyss.... JAG HAR BLIVIT FINALIST I ÅRETS BOK I WATTYS 2017 SVERIGE!!!!! Hur sjukt?? Jag visste inte ens att jag var nominerad. Men eftersom jag inte har nominerat mig själv så innebär det att ni har nominerat mig med boken "vänskap eller kärlek?"! Alltså HUR grymma är inte ni? JAG ÄLSKAR ER!!! Nu tar vi hem detta!! Jag kommer informera när röstningen börjar osv. Tack fina ni, ni är bäst.

Puss & kram bästa ni <3

du gav mig världenWhere stories live. Discover now