lär dig älska mig igen

Kapitel 23

Senare den dagen, när vi hade legat i sängen i timtals, så var Oliver tvungen att gå hem eftersom hans föräldrar hade kommit hem. Oliver ville att jag skulle följa med, men jag tackade nej eftersom jag antog att han och hans föräldrar ville ha lite ensamtid, de hade ju varit ifrån varandra i flera dagar.

Jag somnade tidigt, men fick ändå inte mycket sömn. Klockan tre på natten vaknade jag av att någon knackade på min fönsterruta. Jag var såklart rädd, men jag kände mig ändå tvungen att kolla om det var någon där eller om det var en dröm. Utanför fönstret stod Oliver med ett oskyldigt leende på läpparna. Jag rynkade på pannan innan jag lossade hakarna och öppnade fönstret.
"Klä på dig" sa Oliver så fort jag hade öppnat fönstret. Jag skakade på huvudet och skrattade.
"Va? Varför?" utbrast jag förvirrat.
"Gör det bara" bad Oliver och knäppte händerna. Han putade med underläppen och hans ögon glittrade. Jag kunde bara inte säga nej. Och dessutom var jag nyfiken på vart vi skulle.

Jag drog på mig en tjocktröja och ett par mjukisar. Medan jag gick fram till fönstret greppade jag tag i min mobil och sedan började jag sätta upp mitt hår i en slarvig bulle. När jag kom fram till fönstret så hade Oliver backat en bit så att jag skulle kunna klättra ut. Det fanns inte ens en tanke om att gå ut genom ytterdörren. Jag ville inte riskera att mamma eller pappa upptäckte mig, de skulle aldrig låta mig gå ut såhär sent. Smidigt lyckades jag ta mig ut ur fönstret och hoppade ner på gräsmattan. Oliver kom fram till mig, flinandes.
"Det där hade du gjort förr" mumlade han imponerat. Jag skrattade och skakade på huvudet.
"Faktiskt inte" svarade jag. Oliver fnös innan han la händerna på min midja och kysste mig mjukt. Efter kyssen greppade han tag i min hand och började gå bort från mitt hus i rask takt. Vi började gå ner mot stranden och jag började ana vad vi skulle göra.

Vi gick genom de tomma grusvägarna och den ödelagda byn. Allt var så lugnt och stilla. Det enda som hördes var syrsornas läten och vindens svaga pustar. Och där gick vi, hand i hand, gladare än aldrig förr. Två, nyförälskade, tonåringar. Jag log av bara tanken. Det var så underbart. Att sommaren kunde vända till något så bra på bara några dagar. Det var helt fantastiskt. Och jag var så tacksam.

Till slut kom vi fram till stranden. Det var folktomt, vilket inte var så konstigt med tanke på att klockan var kvart över tre på natten. Oliver satte sig plötsligt ner, mitt på stranden i sanden. Jag log och satte mig tätt intill honom. Han la sin arm runt mig och jag lutade huvudet mot hans axel.
"Vi ska se soluppgången" mumlade han med blicken fäst mot horisonten. Ett leende spred sig på mina läppar. Han var så gullig.

Vi satt där länge. Solen gick upp kvart i fyra och det var otroligt fint, nästan finare än en solnedgång. Och efter det satt vi kvar i en timme och bara pratade. Under den natten förstod jag att han var den rätta för mig, att jag älskade honom. Vi klickade på så många plan, gillade varandra så otroligt mycket. Jag föll för honom, hårdare än någonsin. Mitt hjärta gjorde ont för att jag älskade honom så mycket. Just den vindstilla natten, medan vi såg solen gå upp framför oss. Där vi satt, under samma filt, och exploderade av känslor.

Oliver följde mig hem och gick sedan hem till sig. Vi ville gärna sova tillsammans men våra föräldrar visste inte att vi var borta och de skulle förstå om någon av oss vaknade hos den andra.

Några timmar senare vaknade jag. Jag kollade mobilen och såg att jag hade fått ett meddelande från Joel i gruppchatten. Jag log innan jag gick in på chatten. "Stranden idag?" hade han skrivit. Alice och Arvid hade redan svarat ja. Utan att fråga Oliver om vi skulle hitta på något själva, så svarade jag ja. Vi hade inte träffat gänget på ett tag och jag tyckte att det var dags nu.

En timme senare var vi alla på stranden. Jag låg i Olivers famn och de andra låg på varsina handdukar. Solens strålar värmde våra kroppar. Konversation efter konversation fördes mellan oss alla. Vi skrattade och skämtade. Livet var underbart.

På kvällen den dagen skulle jag och mamma åka till affären inne i stan och storhandla. När vi hade åkt ett tag under tystnad så började mamma prata.
"Så, Oliver.." började hon. Ett leende spred sig på mina läppar av att bara höra namnet.
"Mm" mumlade jag och försökte trycka ner mitt otroligt stora leende en aning.
"Du gillar honom va?" sa mamma och vände blicken mot mig. Jag rodnade och vände bort ansiktet.
"Ja" sa jag och skrattade generat.
"Ni är så fina ihop" sa mamma mjukt. Jag log. Hjärtat slog snabba slag och värmen spred sig i kroppen.
"Och han verkar som en fin och bra kille" fortsatte mamma. Jag nickade instämmande.
"Det är han" svarade jag. Mamma log.

Jag och mamma vände blickarna framåt. Det var tyst ett bra tag. Vi svängde i en skarp kurva och helt plötsligt uppenbarade sig en bil i vårt körfält. Bilen var bara några få meter ifrån oss och ingen av oss hann knappt reagera innan våra bilar frontalkrockade och allt blev svart.

•••
Nuuuuså!! Nu börjar den riktiga handlingen minsann, men det betyder inte att allt innan har varit förgäves, nej det skulle inte funkat utan den här sega starten!! Men nu, oj oj oj... vad tror ni händer? Kommentera!!!!
Puss & kram <3