lär dig älska mig igen

Kapitel 33

Joel kom hem till mig senare den dagen. Jag hade fortfarande inte bestämt mig hur jag skulle göra, så jag tänkte att jag skulle känna efter ikväll med Joel och sedan bestämma mig. Men jag ångrade mig så fort det knackade på dörren. Jag fick en klump i magen och mitt hjärta dunkade hårt. Trots att min kropp och min hjärna skrek nej så öppnade jag dörren. Joel gav mig en kram med ett leende på läpparna som jag försökte besvara.

Vi satte oss i soffan i mitt vardagsrum.
"Hur gick det hos läkaren?" frågade Joel för att få igång en konversation. Jag svalde hårt.
"Bra" mumlade jag kort. Joel nickade sakta. Han förstod att jag inte var på så bra humör. Trots det så flyttade han sig närmare mig i soffan. Hans blick fästes vid min.
"Jag tycker vi har väntat tillräckligt länge" sa Joel medan hans läppar närmade sig mina. Jag hann knappt uppfatta vad som hände, men så fort jag insåg att han höll på att kyssa mig så ryggade jag bakåt. Detta kändes verkligen inte rätt. Allting kändes helt plötsligt så fel med Joel. Om det var för att jag hade insett att jag kunde få tillbaka min och Olivers relation eller om det var på grund av vad Alice och Marcus hade berättat om Joel, visste jag inte. Men det spelade inte så stor roll. För just nu kändes allt som hade med Joel att göra helt fel.

Joel tittade frågandes på mig och drog sig skamset tillbaka. Jag tog ett djupt andetag. Det var nu eller aldrig.
"Vi behöver prata" mumlade jag och bet mig i läppen. Joel fick ett förvirrat ansiktsuttryck men nickade sakta.
"Hur var vår relation innan olyckan?" började jag fråga. Jag var påväg att fråga ut honom så mycket att han skulle önska att han aldrig kommit hem till mig.
"Vi var vänner" svarade Joel enkelt.
"Gillade vi varandra?"
"Jag gillade dig, men du gillade Oliver mer än mig så jag backade.."
"Och vad hände när jag hamnade i koma? Var du på sjukhuset? Hur mådde du?"
"Ja, jag var på sjukhuset och hälsade på dig. Jag mådde skit, jag gillade dig ju och ville inget annat än att du skulle vakna."
"Och när du fick veta att jag hade minnesförlust?" fortsatte jag fråga. Joel blev allt nervösare av frågorna, men fortsatte att svara.
"Det kändes tungt, att du liksom bara var borta, allt som vi hade gjort och alla stunder och minnen, att allt det var borta" svarade Joel, säkert ärligt, men inte hela sanningen. Jag nickade sakta och funderade på hur jag skulle formulera nästa fråga.
"Men, var det inte lite en lättnad? Jag menar, det innebar ju att jag inte kom ihåg mina känslor för Oliver" sa jag och kisade mot Joel. Han började skruva på sig.
"Vad kommer allt det här ifrån, Hanna?" började Joel ifrågasätta, förmodligen eftersom jag hittade hans svaga punkt. Jag gav honom en blick som tydde på att han skulle svara på frågan och han förstod piken.
"Kanske, men i så fall undermedvetet" mumlade Joel. Jag fnös till.
"Okej, så du började umgås med mig, stöta på mig, trycka undan Oliver, undermedvetet" frågade jag. Joel skakade på huvudet.
"Du har fått allt om bakfoten, Hanna. Jag ville bara vara ett stöd för dig eftersom Oliver inte var det" utbrast Joel, lite irriterat.
"Men du förstår ju inte? Det var därför Oliver inte var det, för att du tog hans plats innan han ens hann agera. Han behövde tid att smälta vad som hade hänt, men så kommer du in och tar mig ifrån honom" utbrast jag. Joel fortsatte att protestera.
"Jag har inte tagit dig ifrån honom. Du valde att vara med mig och inte med Oliver för att du tyckte att han betedde sig dåligt."
"Jo, på sätt och vis har du det. Du har utnyttjat att jag fick minnesförlust och att det gjorde Oliver frustrerad. Du vände mig emot Oliver vilket fick honom att backa så att du hade mig för dig själv och kunde få mig att falla för dig" utbrast jag frustrerat.
"Okej, ja, du kanske har rätt. Men vad spelar det för roll? Vad spelar det för roll att jag vände dig mot Oliver när han betedde sig som skit så att jag kunde ta hand om dig? Vad spelar det för roll att jag visade att jag gillade dig så att du kunde släppa fram dina känslor och falla för mig? Du har känslor för mig och uppenbarligen har du haft dem hela tiden, men innan olyckan hade du bara ögon för Oliver. Nu har jag visat att jag också finns, och att jag är bättre" sa Joel och ryckte på axlarna. Jag fnös.
"Det spelar väldigt stor roll att du utnyttjade min minnesförlust och förstörde min och Olivers relation bara för att du ville se om jag hade känslor för dig, som du dessutom lurade fram från mig. Det är inte kärlek, Joel. Förstår du inte det?  Och du är fan inte bättre när du sjunker så lågt för att få den du gillar. Förstår du hur mycket du har svikit Oliver? Och hur mycket du har förstört vår vänskap? Och hur fult Alice och Arvid tycker att du har betett dig?"

Joel fnös. Han skakade på huvudet.
"Jag trodde att du gillade mig. Jag trodde att jag äntligen hade en chans mot Oliver" sa Joel uppgivet.
"Förlåt, men det du har gjort har varit riktigt vidrigt. Efter detta kommer vi aldrig bli något" sa jag lågt.

•••
Nu dåååå!! Två kapitel kvar (((; kommentera vad ni tycker om boken!!
Puss & kram <3