Tidsresenärerna (Bok 1)

Kapitel 19 The truth

Jess POV

Det tog inte lång tid innan min rumpa började göra ont och hur spänningen i låren nästan var mer än jag kunde orka med. Min enda tröst var att se alla andra i lika mycket smärta som mig. Den enda som tycktes oberörd var Arthur som hela tiden triggade sin häst hårdare framåt. Jag tycker uppriktig synd om djuret men det finns inte mycket vi kan göra förutom att försöka hålla takt med honom. Men efter flera timmars hårt ridande känner jag hur Shade börjar tröttna. Hon skakar nästan av utmattning och jag försöker se mig omkring för att bekräfta att alla andras hästar är lika trötta.

Merlin är den första att säga ifrån. Hans häst klämtar som om den hade svårt att få luft, i sanningens namn så flämtar alla hästarna och jag kan se i Merlins ögon hur orolig han är för dom,

- Arthur, hästarna behöver vila och solen går ned snart. Vi måste slå läget.

Arthur saktar ofrivilligt ned. Från min bakre position kan jag se honom studera sin egen häst och jag kan honom komma underfund med samma sak själv.

- Du har rätt, säger och och stannar helt. Vi kan slå läger i gläntan där borta.

Merlin nickar och vi tar oss bort dit Arthur pekade.

Luften är varm och fuktig och till vår stora glädje fanns en sjö alldeles bakom träden. Hästarna dricker i flera minuter innan vi tar dem bort till ett par träd där vi fäster dem.

- Sch Shade, viskar jag till henne och sträcker henne över manen. Du måste lugna ned dig nu.

En lång stund står jag sådär och stryker henne över manen medans jag viskar avslappnade ord. Inte långt efter det känner jag henne slappna av och till sist går hon en bit ifrån mig för att tugga lite gräs. Jag ler. Hon är okej. Dagens ritt var jobbig men hon klarade det, frågan är dock om hon kommer att klara detta i flera dagar i sträck.

- Vad tänker du på mitt hjärta, viskar Ton och lägger armarna om mig bakifrån.

- Jag tänkte bara på Shade och om hon verkligen klarar av det hårda tempot som vi håller.

Tom är tyst en liten stund innan han svarar.

- Jag tror att vi gör klokast i att ta det lite lugnare men det känns som om tusen demoner jagar oss som Arthur rider.

- Jag vet vad du menar. Det galna, jagade uttrycket han haft i sina ögon sen Ellie försvann tycks bara bli värre för varje sekund som går.

-Tror du att något hände mellan dom?

Tom håller hårt om mig när han ställer frågan. Jag kan inte säga att tanken inte har slagit mig men svaret ställer ännu fler moraliska frågor än det ger så därför har jag inte vågat mig in på det.

- Jag vet inte, säger jag istället, det är ändå konstigt hur han beter sig men det betyder inte det vi tror att det betyder.

- Om du skulle försvinna så vet jag inte vad jag skulle göra men jag kan tänka mig att samma jagande uttryck skulle finnas i mina ögon.

Jag vänder mig om och ser in i hans ögon. Det enda jag ser är min egen reflektion och jag vet att han är min och jag är hans. Vi hör ihop. Det kan låta kliché eller som en saga men vi kompletterar varandra så bra att ett liv utan honom är otänkbart.

-Kom igen, skaffa ett rum.

Eric står en bit bort flinande med Jack bredvid sig. Jag ler bara tillbaka och lösgör mig ur Toms famn. Vi vet var vi har varandra. Det är tryggt och det är säkert.