Håll Mig Hårt [Jaxton - HP FF - Del 2]

Kapitel 14

Det var söndag. Över en vecka hade passerat sedan Hilda hade försökte ta sitt liv. Jaxton hade hälsat på henne varje dag efter lektionerna sedan i onsdags. Men just denna dagen var det extra tungt. Idag skulle man bestämma hur länge Hilda skulle bli kvar på St Salus, till att börja med. Jaxton hade försökt förbereda sig hela förmiddagen. När klockan slog tolv skulle han åka för att hälsa på henne. Det knöt sig i magen medan minuterna släpade sig framåt, närmre och närmre. Hur skulle han möta Hilda idag? Varje dag hade varit olika den andra. Hon hade varit glad. Uppgiven. Rädd och apatisk. Hur skulle det bli just den dagen? 

Med ett sista djupt andetag gick han in i hennes rum. Hon satt i hörnet längst bort från dörren. Vid fotänden av sängen. Så liten och skör.
"Hej hjärtat." sade Jaxton med låg ton, en viss osäkerhet i hans röst. Hennes huvud ryckte till och deras blickar möttes. Ett svagt leende täckte hennes läppar och hon reste sig från golvet. De möttes i mitten av rummet och han omfamnade henne. 

"Hur mår du idag?" Han hade ställt samma fråga varje dag. Varje dag fick han samma svar, 'kan vi prata om något annat'. Men inte idag. Idag fick han inget svar alls.
"Tre månader." mumlade hon i hans öra. Det var som om en sten sjönk från hans bröstkorg och landade i magen.
"Hjärtat..." han kramade henne hårdare. Kände hennes revben under fingrarna.
"Äter du?" hon snyftade.
"Du måste äta hjärtat. Snälla..." Hon började gråta.
"Älskade du..." han rätade på sig och såg in i hennes ögon. Där fanns en blandning av alla de känslor hon tidigare visat under veckan. Men även en ny känsla. Sorg. 

"Kom," han greppade hennes hand och ledde henne bort till sängen, "sitt här hos mig." sade han och hon lydde. Satte sig vid hans sida och lutade sig in i hans famn.
"En dag kommer allt att bli bra."
"Inte idag."
"Inte idag, men en dag." sade han och kysste toppen av hennes huvud, "en dag, även om det inte är idag, så en dag." Orden tycktes lugna henne. De lugna om inte annat Jaxton. Även han behövde försäkra sig själv om att allt skulle bli bra någon gång i framtiden. 

Han kände sig inte så värdelös när han lyckades trösta henne. Kände sig inte så meningslös när hon var i hans famn. Kände sig inte så förkrossad när hennes kind vilade mot hans bröstkorg. Inte så kall när hennes ben låg mot hans. Inte så oduglig när hennes tårar slutade rinna. Han var beroende av henne. Bunden till henne på alla sätt som gick. 

De pratade inte mer den dagen. Timmarna som passerade var tysta och stilla. De sade inget. Rörde sig inte. Lät inte verkligheten göra sig påmind. För en stund så var de bara där, tillsammans. Det var Hilda som slutligen bröt tystnaden när det knackade på dörren.
"Du måste gå..." Det var som om luften gick ur henne, Jaxton kände igen alla tecken nu. Hennes rädsla för att aldrig få se honom igen.
"Jag kommer tillbaka imorgon, efter försvar mot svartkonster lektionen." Hilda nickade med ett svagt leende och det kändes annorlunda den gången. Mer tomt än tidigare dagar. Kanske inbillade han sig? 

Med styv kropp rätade han på sig, reste sig från sängen medan hon kröp upp i hörnet där hennes kudde satt lutad mot väggen. Han fick en glimt av hennes smala ben. De var täckta av blåmärken.
"Vad har hänt?" frågade han stelt, Hilda drog ner klänningens kant.
"Inget." sade hon och skakade på huvudet, Jaxton suckade. Han ville inte ta en konversation om det nu. Idag hade varit en okej dag än så länge. Så långt som det kunde vara en okej dag på ett mentalsjukhus med en flickvän som försökt begå självmord.
"Vi pratar om det imorgon hjärtat." Han lutade sig fram och mötte hennes läppar i en mjuk kyss. En kyss han försökte använda för att visa all sin kärlek för henne.
"Vi ses imorgon." viskade han och hon log,
"Imorgon." sade hon och han lämnade hennes rum.