Håll Mig Hårt [Jaxton - HP FF - Del 2]

Kapitel 26

Läktarna var fyllda av elever och så när som alla professorer hade slutit upp för att se matchen som alla talade om. Quidditch matcher mellan Slytherin och Gryffindor var alltid intensiva. Deras rivalitet sträckte sig långt bak i tiden och den tycktes aldrig lätta. Quidditchmatcherna var några av de tillfällen där det verkligen nådde sin topp. Energin på läktaren var hög, atmosfären laddad och åskådarna var peppade på en intensiv match. 

Jaxton stod bakom Hilda, hans armar beskyddande omkring henne. Hon stod som i en beskyddande bubbla där ingen annan kunde nå henne. Han var noga med att hon skulle ha utrymme. Hilda var obekväm i folksamlingar och efter vad som hade hänt senaste två månaderna så var Jaxton inte beredd på att ta några chanser. 

Runt omkring dem stojade och ropade människor, Slytherins läktare var svart och grön. Flaggor och halsdukar viftades i luften medan solen gassade ner ovanpå dem alla. Carson och Justus var så uppjagade att Jolanta ibland kastade sura blickar på dem över hur de skrek och hade sig. Men de kunde inte bry sig mindre om henne, som vanligt. Mave stod vid andra sidan av Jolanta och hejade glatt i takt med alla andra. Bredvid Jaxton stod Timothy och Linnéa, de var också peppade men inte fullt så som de flesta andra. Jaxton skrockade. Hans umgängeskrets var en salig blandning. En härlig sådan.

Hilda verkade glad och någorlunda uppjagad över matchen och när klockan slog tre flög först Slytherins spelare ut och sedan Gryffindors. Läktaren bröt ut i jubel och buande. Det var dags för en av de mest spännande matcherna att sätta igång. Visslan ljöd och spelet startade. Det var full fart direkt. Folk skrek och jublade, spelarna fintade och tog sig från ena sidan av planen till den andra. Jaxton tittade med stort intresse ihop med alla andra. När Slytherin samlade sina första poäng applåderade han över Hildas huvud medan Carson och Justus jublade så de nästan lät som skolflickor. Stämningen var helt enkelt på topp. 

Hilda vände sitt ansikte mot Jaxton halvvägs genom matchen,
"Jag måste på toa. Ska hämta min andra tröja med." sade hon så högt hon kunde, Jaxton lutade sig närmre henne.
"Du kan låna min om du fryser?" Hilda skakade på sitt huvud med ett leende,
"Denna är för varm." sade hon och han nickade. Hon gav honom en kyss och kramade om honom riktigt hårt.
"Älskar dig Jaxton." sade hon och han log bredare.
"Jag älskar dig med hjärtat, för alltid." sade han och kysste henne igen. Hon hade inte sagt orden på så himla länge att en ström av lättnad flöt genom honom. Han hade längtat efter att höra henne säga de orden igen. 

Hilda försvann från läktaren och Jaxton återgick till att fokusera på matchen. Slytherin ledde med 120 mot 60. Det var en härlig tid att vara en Slytherinelev.
"Vi kommer vinna detta!" skrek Carson,
"Lätt! Denna matchen är vår!" skrek Justus och alla applåderade när Slytherin samlade ytterligare 10 poäng, de hade sådant otroligt flyt.
"WOHOO!" ropade Jolanta och applåderade. Hon hade slutat kasta sura blickar på Carson och Justus, nu hejade hon nästan lika vilt som de gjorde.
"YEAH! HEJA SLYTHERIN!" skrek Mave bredvid och applåder sköljde ännu en gång över läktaren.
"NEJ!" Samma stund hade Gryffindor fått fatt i klonken och de flög i all hast mot Slytherins målstolpar.
"STOPPA HENNE!"
"TA TILLBAKA DEN!"
"SKJUT NER HENNE!" 

Läktaren blev vild och Jaxton greppade räcket av ren spänning. Gryffindorspelarna kom allt närmre och de passade klonken mellan varandra. Slytherinsspelare försökt desperat få fatt i den men denna gången var det Gryffindor somsamlade poäng.
"FAN!"
"HELVETE!"
"KOM IGEN SLYTHERIN!"
"VI TAR DETTA!"
"KÄMPA!" alla möjliga ord skreks från läktaren och jubel bröt ut när Slytherins sökare dök efter kvicken, men Gryffindors sökare var hack i häl. 

"Jax, vart tog Hilda vägen?" Det var Linnéa som ropade i hans öra. Jaxton såg sig omkring, men Hilda hade fortfarande inte kommit tillbaka. Han hade ju visserligen märkt om hon hade kommit tillbaka så varför han såg sig omkring hade han själv ingen aning om.
"Jag vet inte, hon skulle på toa och byta tröja, hon sa att hon var varm." ropade Jaxton tillbaka, men den där oron som hade bosatt sig i hans mage blossade upp som om den kunde känna doften av något att sätta tänderna i. Hur länge hade Hilda varit borta? Hur lång tid hade passerat? Det borde inte tagit henne mer än tio minuter att gå på toa, byta tröja och komma tillbaka. Hon kanske var påväg tillbaka? Hade det blivit för jobbigt med allt folk? Var hon ledsen? Hade något hänt?

Då slog det honom. Som en blixt från klar himmel. Hilda hade verkat glad, otroligt glad, senaste tiden. Hon hade velat gå promenader vid vackra platser.Tittat på saker som om hon tog in dem på nytt, eller... För sista gången? Hon hadekysst honom passionerat och ofta. Hennes ögon hade tindrat och varit mjuka. Honhade lett nästan hela tiden. Men, hon hade först idag sagt att hon älskadehonom. Hon hade kramat honom så intensivt innan hon gick. Hennes ögon hadevarit fyllda av sorg och rädsla när hon vaknade från sin mardröm. De hadespenderat tid tillsammans nästan hela tiden. Hon hade pratat om hur underligtlivet var, hur värdelösa människor var. Hur lite de betydde. Hon hade inte haftnågra planer för sommaren. Hon hade inte ens frågat honom om det efter förstagången han hade frågat om hon ville spendera sommaren hos honom, med honom. Honhade sagt att hon mådde mycket bättre, att hon mådde bra, med ett leende påläpparna.
"Ögon är lätta att lura..." han viskade ut orden ochfasa greppade honom. Starkare än något han någonsin känt. 

Han kastade sig ner från läktaren, snubblade ner för trapporna och slog huvudet i marken. Han tog sig ostadigt upp. Han kunde inte känna sina ben. Men han sprang. Fötterna slog ner i marken hårt och vinden ven. Ljudet av hans bultande hjärta beblandades med jublet från läktaren han lämnade bakom sig. Han sprang. Han sprang för allt vad han orkade. Blod rann ner för hans kind. Det smakade järn i munnen. Svetten pärlades längs med hans rygg. Paniken greppade hans hjärta med ett järngrepp. Hans mage knöt sig och han kunde knappt få luft.
"Hilda... Hilda... Hilda, vänta, snälla, vänta." Han flåsade ut orden då han dundrade upp för kullen. 

Marken under honom gick från gräs till stenplattor. Bakgårdens port var inom synhåll.
"Hilda, Hilda, vänta, snälla, vänta. Snälla." Orden ramlade ur hans mun medan han snavade på de ojämna stenarna, han föll handlöst rakt fram och skrapade upp både haka och armbågar. Tröjan slets sönder och blodet droppade från hans ansikte. Men han märkte inget av det. Hans armar skakade då han försökte stötta sig på dem, han försökte ta sig upp trots att benen inte ville lyda, han var i panik. Tårarna började rinna,
"HILDA VÄNTA!" skrek han ut för allt han kunde förmå och lyfte huvudet. Hans suddiga blick fokuserade på porten som ledde in till Hogwarts och när han tog sig upp för att fortsätta springa såg han något i ögonvrån. 

Jaxton vred sitt huvud så hastigt att det knakade till i nacken. Han var tvungen att torka blod och tårar från ögonen för att kunna tyda vad han hade sett.
"H-hilda?" Han rätade på sig. På marken låg en flicka, någon meter från slottsväggen, med svart hår i stripor. Hennes hy blek som snö. Blod ringade in hennes huvud som en helvetets gloria. Hennes ben var i en onaturlig vinkel. De små händerna låg rakt ut från kroppen. Hon rörde sig inte.
"HILDA?!" Hans hjärna hann ikapp, världen skakade under hans fötter. Han kastade sig mot henne, skrapade upp sina knän mot de grova stenplattorna, greppade henne, slet upp henne från den blodiga pölen och begravde henne i sin famn.
"HILDA!" Hans röst vrålade ut hennes namn. Skrek det om och om igen. Hans hand strök över hennes ansikte, försökte få bort det blodiga håret som klibbade sig fast mot hennes vita kind. Han försökte skaka henne, försökte känna hennes puls, försökte få en reaktion från hennes livlösa kropp. Något, vad som helst. 

Men, där fanns inget. Hennes händer hängde slappt. Där fanns inga andetag. Där fanns ingen puls. Där fanns inget liv.
"Nej, nej, nej, nej, nej, nej, neeej!" Ordet kom om och om igen. Han greppade Hildas huvud och grät in i hennes hals medan hans hand täcktes utav hennes blod. Han kunde känna det öppna såret i hennes bakhuvud. Hur han blev blöt från hennes blod, hans egna blod, hans egna tårar. Hur vinden plötsligt dog och blev stilla. Jubel hördes från läktarna långt bort och något inom honom brast. Han gick sönder. 

"Hilda..." Han kunde knappt uttala hennes namn. Tårarna rann i tjocka strömmar ner för hans kinder.
"Hilda... Varför..." Han började vagga fram och tillbaka, fram och tillbaka med hennes livlösa kropp i sin famn. Han skrek. Ett ohyggligt läte som slet hans själ itu och fick korparna att ta till flykt. Han skrek tills där inte fanns någon mer röst. Skrek och vrålade tills luften tog slut. Vaggade av och an, av och an. Täckt i blod, svett och tårar. Hennes livlösa kropp i hans skakande armar, tryckt mot bröstkorgen där hans hjärta slog hårdare än någonsin förut.  Till ingen nytta.