Godnatt Älskling

[17] Kyrkogården

𝗟𝘂𝗰𝗮 𝗦𝗷𝗼̈𝘀𝘁𝗿𝗼̈𝗺

"Barista! Jag bad om en Chai Latte, vad fan är ens det här? Den smakar vidrigt!" Skrek en blondin till mig med en äcklad min.

Jag kollade upp på henne med en trött grimas. Hon gav mig drycken och jag lovade henne att fixa den. Bara någon stund senare hörde jag två tjejer prata om att jag inte gett dem den drycken de bett om. Jag fortsatte blanda ihop Chai Latten till den oförskämda tjejen som fått fel dryck. När jag var klar gav jag henne drycken. Hon tog emot den och sa något i stil med "sköt ditt jobb nästa gång, barista". Jag suckade djupt. Precis när jag höll på att ge upp kom Gunnel in genom entrédörren, jag pustade ut. Hon hälsade glatt på mig och lovade att hon skulle ta över kassan om bara några minuter. Hon gick in i personalrummet.

När hon kom ut igen var hon iklädd sina jobbkläder. Hon ställde sig bredvid mig i kassan och gav mig en kram. Sedan var mitt skift slut. Jag gick in till personalrummet för att byta om. Jag tog mina saker från skåpet och gick ut från cafét. Idag var det julafton, men jag firade inte den längre. Det fanns inte direkt någon att fira julen med. Farfar brukade fira med pappa men jag ville inte träffa pappa. På vägen hem gick jag förbi hem efter hem som luktade julskinka, ischoklad och pepparkakor. Alla såg så glada ut idag. Några barn sprang omkring och lekte med sina nya leksaker.

Jag mindes fortfarande sista julen när mamma levde. Hon hade fått åka hem från sjukhuset bara för att få fira julen med vår familj. Farfar, pappa, mamma, mormor och morfar var hemma hos oss. Alla, förutom jag, visste att mamma inte hade länge kvar att leva men trots det så var alla så glada den dagen. Jag minns hur mamma satt i fåtöljen medan vi hade paketöppning. Mamma var alldeles skallig och blek. Jag och pappa hade köpt ett fint guldigt halsband med en röd ädelsten på till mamma. Pappa gav mig paketet och bad mig att ge det till mamma vilket jag gjorde. När mamma fick presenten blev hon så lycklig. Hon lyfte upp mig in sitt knä och lät pappa sätta på henne halsbandet. Hon hade på sig det halsbandet varje dag tills hon dog runt en månad senare.

När jag kommit hem till min lägenhet hämtade jag en kasse med en bukett röda tulpaner och ett ljus. Jag tog med kassen och gick hemifrån igen. Sedan åkte jag till kyrkogården. När jag var liten brukade jag alltid tycka att kyrkogården var så läskig när vi skulle gå till farmors gravsten. Men mamma kom på en lek vi kunde leka för att göra mig mindre rädd. Leken gick ut på att vi skulle leta efter den äldsta gravstenen. Ända sedan dess hade jag alltid kollat efter den äldsta graven varje gång jag var på en kyrkogård.

Jag gick igenom kyrkogården, bort till mammas grav. Hennes gravsten var inte särskilt speciell förutom att det stod hennes namn på den "Agneta Sjöström". Jag la prydligt blommorna på jorden. Sedan tog jag fram ljuset och tände det. Klockan hade knappt slagit fyra så det var ändå ganska mörkt ute. Jag stod framför graven ett bra tag och tänkte på mamma. I mitt huvud hade jag en lite konversation med mamma. Jag berättade om Irmeline och om allt annat som hänt sedan jag var vid graven sist.

Mina tankar avbröts dock av två allt för familjära röster. Rösterna tillhörde pappa och farfar. De var bara en liten bit bort. Pappa gick svajigt och farfar kämpade för att ta sig runt med hjälp av sin käpp. Det syntes på långa vägar att pappa var full. Men eftersom han varit full hela tiden sedan mammas död så förvånade det inte mig ett dugg. Egentligen ville jag bara gå därifrån men jag kunde inte göra det mot farfar, jag var ju trots allt hans enda barnbarn.

"Nämen hej Luca! Jag minns fortfarande när du var lika lång som min käpp, har du växt sedan sist? Snart är du väll gammal och skruttig som mig" sa farfar och skrattade med en skrovlig men varm röst. Pappa stod precis bakom farfar. Han blängde på mig.

"Hur vågar du hälsa på din mamma men inte din pappa? Va? Jag uppfostrade dig ensam i över tio år! Inte ens på självaste julafton får man se sitt barn längre" röt pappa irriterat. Farfar kollade bekymrat på mig.

"Uppfostrade mig? Du drack och slog mig hela tiden så kom inte här och säg att du uppfostrade mig, jag fick lov att uppfostra mig själv efter mammas död. Allt du någonsin brydde dig om under min barndom var alkoholen" svarade jag tillbaka.

Jag klarade inte av att se hans ansikte något mer. Att ens se honom i en minut fick mig att må dåligt. Jag vände mig om och tog raska steg mot kyrkogårdens utgång. En tår rann ner från mitt öga men jag torkade bort den direkt. Jag var fylld med ilska, sorg och ledsamhet på samma gång.