faking it ➳ felix sandman

tjugoåtta

Louise perspektiv

"Louise, det är dags att dra" ropar mamma på mig från nedervåningen. Med tanke på att hennes röst hörs väldigt tydligt skulle jag gissa på att hon står i hallen, strax intill första trappsteget. Jag granskar mig själv i spegeln medan jag sätter upp mitt hår i en slarvig hästsvans för att det inte ska tova sig under bussresan. Vi ska ändå sitta i bussen i drygt tre timmar och av tidigare erfarenheter tar jag därför det säkra före det osäkra. 

"Jag kommer" ropar jag tillbaka och drar den svarta toffsen ett sista varv runt mitt hår innan jag nöjer mig. Mobilen har jag slängt på sängen innan jag började mitt försök med att sätta upp håret. Precis när jag ska ta upp den för att sedan göra mig redo för att gå ner till de andra får jag en notis och skärmen lyser upp. 

Felix;
ses snart sötis <3 

Trots att jag står helt ensam i mitt rum blir jag en aning rosare över mina kinder än vad jag var tidigare. Jag plockar upp mobilen, lägger ner den i min bakficka och reser sedan på min resväska så att den står rakt upp. "Kommer du eller?" ropar Filip, också från nedervåningen, och jag tycker även att jag kan höra hur han suckar irriterat. 

"Jag kommer" ropar jag tillbaka samtidigt som jag tar tag om handtaget på resväskan och rullar ut den från mitt rum. Några steg ner för trappan räcker för att jag ska se Filips ansikte som bara skriker av otålighet. Herregud, vi har ju gott om tid på oss? Jag förstår inte vad hans problem är? 

"Äntligen" säger han när jag tar första steget ner på marken igen. Jag himlar med mina ögon och knuffar försiktigt till honom när jag ska tränga mig förbi både honom och mamma som står och väntar på mig i hallen. "Börja inte bråka nu, hon skulle väl bara fixa det sista" säger mamma innan hon öppnar ytterdörren och försvinner ut. 

"Fixa sig inför Felix då eller?" säger han till både mig och mamma men jag förstår ju att det mest är riktat mot mig. Jag kämpar med att hålla mig lugn och ignorerar därför honom totalt. Han förväntar sig ett svar och därför lyckas jag lämna huset före honom, trots att han var färdig för en kvart sedan. Bakom mig hör jag hur han stänger ytterdörren efter sig och sedan småjoggande fotsteg som kommer närmre och närmre mig. 

"Bara så du vet, ligger ni under lägret måste ni skydda er" säger han och fortsätter sedan att jogga förbi mig. Mina kinder blir knallröda och jag gör allt i min väg för att försöka dölja det. Eftersom Filip hann före mig till bilen tar han självklart framsätet och jag får pressa ihop mig i baksätet tillsammans med vår packning. Bagageluckan kan vi dessvärre inte använda oss av då mamma, tidigare idag, lastade den full med saker som ska till tippen. 

"Då åker vi" säger mamma, sätter på sig säkerhetsbältet och startar igång bilen. Även jag spänner fast mig med bältet och tar sedan upp min mobil. Jag sätter min tumme mot hemknappen och tar mig vidare in till sms för att svara Felix. 

Louise;
Det gör vi <3 

Leendet på mina läppar går inte att undvika. När meddelandet har skickats vrider jag huvudet några grader och tittar ut på allt vi passerna på vägen till dansstudion där bussen ska avgå ifrån. Som av en tillfällighet är det ovanligt många par ute idag. Folk står och kysser varandra, håller varandra i händerna och ser väldigt lyckliga ut. Normalt när jag väl lyfter upp blicken och granskar det som finns omkring brukar jag inte lägga märke till alla paren som finns lite här och var. 

Efter en biltur som varar kortare än vanligt stannar mamma bilen vid parkeringen intill dansstudion. Bussen vi ska åka med är en stor, vit dubbeldäckare och alla andra som ska med står samlade utanför. Ganska direkt får jag syn på både Hilda och Stina som även de ska följa med på lägret. Jag kramar om mamma och säger hejdå till henne innan jag, tillsammans med min väska, går bort till tjejerna. 

"Du har väl inte glömt något nu?" frågar Hilda när jag kommer fram till dem. "Nejdå, det hoppas jag inte iallafall" säger jag småskrattandes och kramar om henne. "Hej" säger Stina och även vi kramar om varandra. 

"Asså detta ska bli så himla kul, tänk om..............."

Resten av Stinas ord blir otydliga för mig. För jag har fått syn på Felix. Han står längre bort tillsammans med Filip och de andra grabbarna. Plötsligt ser jag hur Felix tittar upp och våra blickar möts rakt i varandras. Jag ler mot honom och han är snabb med att le tillbaka till mig. 

"Precis det som hände förra året" säger Stina och avslutar det hon ville säga. Jag riktar tillbaka uppmärksamheten till henne och precis då ropar chauffören ut att vi kan gå in och sätta oss. Vi lyckas få platser längst fram, längst upp och bakom oss sätter sig Felix, Filip och de andra killarna. 

I samma sekund som jag känner hur bussen startar känner jag även hur det pirrar till lite extra i magen. Detta kommer bli så kul.

♡♡♡♡
hejjjjj, glad söndag på er :)
hoppas att ni tyckte om kapitlet!! 
Vad tyckte ni om mello igår då? Var det rätt person som vann? jag är svinglad att John vann trots att jag nog mer hejade på Wiktoria..men men.
kram