over again ➳ noel flike

tjugosju

Johannas perspektiv

Mitt huvud dunkar precis som att en cirkusapa sitter och spelar trummor. Min andning är häftig och hjärtat slår fortare och fortare. Jag sitter mitt i denna skiten och vet inte vad jag ska kunna göra för att ta mig ur den. Vad jag än gör så känns det som att jag gör fel? Varför kysste jag ens Noel när jag nu är med Dante istället? Det är varken schysst mot Dante eller rätt på något som helst sätt. 

Jag sätter mig ner på min säng med en tung suck. Klockan på nattduksbordet visar att det bara är en knapp timme tills jag borde gå och lägga mig. Om jag ens kommer sova är väl en bra fråga men jag måste försöka iallafall. Får jag inte sova kommer jag inte orka med morgondagen alls. 

Det slår mig plötsligt att jag hela tiden glömt bort en väldigt viktig person i mitt liv. En person som förmodligen kommer kunna hjälpa mig igenom de flesta problemen jag befinner mig i. Min mamma. Med handryggen torkar jag lugnt bort de sista tårarna från mina kinder. Jag tar fram min mobil och ringer upp mammas nummer. 

För varje signal som går fram blir jag bara mer och mer nervös att hon inte ska svara. Att jag ska klura ut detta helt själv är inte möjligt, så jag behöver verkligen hennes råd och tips nu. En liten suck lämnar min mun precis när jag är påväg att ge upp. Men så bryts signalerna och ersätts med mammas mjuka, kärleksfulla röst. 

"Hej hjärtat, hur är det?" frågar hon. Det finns inget jobbigare än den frågan när man är mitt i det jobbiga. Allt blir plötsligt mycket större och jobbigare än vad det var tidigare vilket gör att det brister för mig igen. Tårarna börjar rinna ner längs mina kinder likt två små vattenfall. 

"Skit" pressar jag fram och försöker så gott det går att stoppa tårarna.

"Men gumman då, vad har hänt?" frågar hon oroligt. Trots att jag inte kan se henne har jag ändå en tanke om hur hennes ansiktsuttryck ser ut nu. Att hennes röst låter orolig speglar även att hennes ansikte är oroligt. Egentligen är väl inte det så konsitgt att en mamma blir orolig när hennes dotter brister ut i gråt. 

"Allt har skitit sig med Noel igen men det vet du ju redan. Sen nu blir jag så osäker på om jag gör rätt som fortfarande är med Dante när jag egentligen fortfarande saknar Noel. De slogs innan på grund av mig och jag vill inte sitta mitt i denna skiten mer" berättar jag förtvivlat för mamma. Så fort jag nu slutar prata blir det tyst och det enda som hörs nu är våra andetag som fortsätter regelbundet. 

"Om du är osäker på vad du känner kanske du borde prata med Dante om det? Det är ju inte helt omöjligt att han också känt av något" säger hon med en lugn röst. Jag låter hennes ord sväva runt inom mig ett tag och känner lite på det. Det finns ju såklart en chans för att hon har rätt, att även Dante känner något liknande som jag gör. Men däremot om han tycker allt är toppenbra och inte alls känner som jag så kommer allt bara bli mycket jobbigare. 

"Så du vill att jag ska prata med Dante?" frågar jag med en tung suck. "Ja, eller det är mitt tips. Om det nu ändå blir så att ni två fortsätter vara något så måste ni oavsett kunna vara ärliga mot varandra" säger hon. 

"Det kommer bli bra på något sätt, oavsett vad som händer mellan dig och Dante efter du har pratat med honom" fortsätter hon medan jag torkar bort ytterliggare en tår från min vänstra kind. "Ja, okej, tack mamma, jag älskar dig" säger jag. 

"Jag älskar dig med gumman. Det kommer bli bra. Allt kommer lösa sig vännen" säger hon med en sådan röst bara mammor klarar av att få fram. En sådan röst med lite extra kärlek och stöttande. Jag blir en aning lugnare och min andning börjar bli mer normal igen. 

"Okej, jag ska höra av mig till Dante nu, jag ringer dig sen" säger jag och vi avslutar vårt samtal. Istället går jag in på min och Dantes sms konversation. Med en klump i magen och tårar brännande bakom ögonlocken skriekr jag långsamt ner ett sms. Flera djupa andetag senare har jag skickat iväg messet och väntar spänt på ett svar. 

Jag;
Hej, du, hade vi kunnat snacka lite? 

♡♡♡♡
hur tror ni det hela löser sig? bara två kapitel kvar efter detta...men hoppas ni tyckte om kapitlet och att ni får en bra dag!! 
kram