My Wolf Boy

Kapitel 6

Linns perspektiv

Jag la på golvet med Aaron över mig, min chrush sen typ 2 år tillbaks, underbart.

Jag kände hur jag blev röd i ansiktet och det blev snabbt stelt efter det.
"Ehmm, så vad gör du här exakt" sa han med ena handen i nacken.
"Ehm, jo jag skulle hem och sen så såg jag en hare och jag gick efter den och sen.." svarade jag osäkert men försökte att låta själv säger.

"Okej" svarade han mer som en fråga en ett svar samtidigt som ena hans ögonbryn hade glidit upp och det andra ner.

En till stel tystnad slog rummet

"Jag borde nog gå hem" sa jag och han ställde sig upp med handen utsträckt som hjälp för mig att ta mig upp ifrån golvet. Jag tog vänligt emot den och ställde mig upp från sten golvet.

Aaron följde mig till ytter dörren och det slog plötsligt mig.
"Ehm, så vart är jag exakt någonstans?" frågade jag medans jag kollade ner i marken då jag skämdes över vad som precis kommit ut ur min  mun.
"Behöver du sjus hem?" frågade han med ett litet leende på läpparna och jag kollade ennu en gong ner i sten golvet med händerna ner och mitt huvud nickandes till hans fråga.

Jag hade fått sjus hem av Aaron och jag öppnade dörren och klev in i vad som inte längre kändes som mitt hem av någon konstig anledning. Jag gick upp på mitt rum och gick tillbaka till en gammal vana men hann inte börja då jag hörde mamma smälla igen dörren och skrika mitt namn, jag följde rösten ner för trapporna och till ytterdörren och möttes med en krama av mamma.
"Du kan inte bara sticka sådär" sa hon medans jag drogs ut från den varma kramen.
Hon kollade på mig som ett stort frågetecken.
"Hur kunde du.." sa hon och kollade på mig ennu en gång.
"Jag mår bra, doktorn sa att det bara var en chock och att jag kunde gå hem" vilket var en total lögn och jag hoppades verkligen på att hon skulle tro mig.
"Huh" svarade hon med och tog bort hennes armar som varit på mina axlar tidigare.

"Vill du äta något?" avbröt mamma tystnaden med.
Jag skakade på huvudet som svar och gick upp för trapporna och in i mitt rum.
Jag kastade mig i sängen och pustade ut som om jag hade hållt andan i timmar.
Jag tog upp min telefon och gick in på Instagram och skrollade ett tag.
Det hade blivit mörkt ute och mamma såv jag hade bestämt mig för att gå ut på en promenad så jag bytte om till en stor hoodie och ett par jeans.

Jag stängde ytter dörren efter mig och började gå mot en sjö som nu för tiden är övergiven vilket jag inte förstår, det är jätte vackert.

Jag satte mig på bryggan och kollade ner på vattnet som speglade ny månen.
Jag riktade ner min blick till mitt ansikte.
"Äckligt" sa jag tyst för mig själv och en tår åkte ner för min kind och slog den kalla vatten ytan.

Varför kunde inte jag bara dött.

___________

Tråkigt kapitel men var typ lite nödvändigt för att ni ska få lite bättre perspektiv på hur Linn mår osv

Vad vill ni se??