Från o med du - Gruller

Kapitel 10

"Så efter avgiftningen kom du tillbaks till skolan?" frågar Anja nyfiket "Nope, jag sökte till det jag ville, du vet sånt här jävla sista minuten val typ och blev i princip utplacerad på vilken skola som än ville ta emot mig" suckar jag "Men du mår du?" hon låter brydd men jag kan inte berätta sanningen för henne, att jag är back on track, och inte kommer lämna den här gången. "Det är finfint" jag ser mot ciggpaketet och ler "Vad bra, jag är på topp, Ivar kom hit igår och sov här" jag kan höra hur hon ler och ser bara besviket ner i marken, han kan inte ens erkänna att han är otrogen "Jag tror jag måste berätta en sak för dig" jag väljer mina ord noga, försöker att inte svära alltförmycket och pillar med fållen på min svarta t-shirt. "Vadå? Har du träffat någon?!" utbrister hon exalterat och jag suckar ljudlöst "Det handlar om Ivar" jag tar luft "Han" "Ja har du redan hört om det? Han ska bjuda mig på vinterbalen, och bjuder mig såhär sent" hon avbryter mig exalterat och jag kan inte förmå mig själv att berätta sanningen. Kan bara inte. "Åh grattis" får jag ur mig till slut "Leo, jag kommer" bestämmer hon "Nej nej, eh jag måste plugga" jag försöker, med paniken spridandes i varenda millimeter av min kropp och blodets dunkande i öronen, bortförklara mig "Jag kommer oavsett vad, jag känner dig" med de orden väljer hon att avsluta samtalet "Fan jävla skit" svär jag och börjar snabbt fundera ut en flyktplan.

Jag pressar ner ciggpaketet och tändaren i min högra framficka, och svingar mig över altanräcket, och börjar min vandring bort från mänskligheten och allt annat.

Mobilen ringer gång på gång men jag stänger bara av den, trots att jag vet att hon kan mig utan och innan, hon vet precis vad som händer och det får ångerkänslorna att bubbla upp, jag tänder på min fjärde cigg för kvällen och har ingen plan på att sluta, tänker röka tills mina lungor inte pallar mer.

När synen börjar bli grumlig och kroppen har börjat stelna känner jag mig äntligen lugn, kan andas ut, ser upp mot himlen som är oskyldigt mörkblå, det är precis som i Teds låt "Himlen är oskyldigt blå, som ögon när barnen är små" kraxar jag fram, halsen värker, eller snarare lungorna exploderar, men jag vet att de kommer funka igen, de gör de alltid. "Att regndroppar faller som tårarna gör, rår inte stjärnorna för, älskling ja- jag v-vet hu-ur de-det kä" jag snörvlar fram raderna, även om de är vackra är de så sorgliga, även om inte alla uppfattar sorgen "När broar till tryg-tryggheten bränns, fast tiden har ja-ja-jagat oss in i en v-vrå, är hi-mlen så osk-oskyldigt blå" tårarna går inte att stoppa längre, de rinner obehindrat ner för mina kinder och jag känner världen rasa samman under mina fötter, alla andra har fotfäste men jag faller febrilt, likt ett fritt fall, slukas av avgrunden och, jag tänder en ny cigg, kanske kan den distrahera mig från mina överaktiva tankar för några sekunder, kanske kan den rädda mig, ge mig ett fotfäste i världen, trots att jag vet att det är lönlöst, jag faller lika fritt och hejdlöst ändå.

Synen är ännu grumligare, lungorna orkar inte mer och jag är medveten om att risken att jag skulle vakna igen är väldigt låg, trots det tänder jag nästa cigg och tar bloss efter bloss, låter lugnet söva ner mig, får mig att försvinna från min verklighet och jag älskar det.

Piggelin eller Päronsplitt? 

Viktig fråga!!! 

Är jätteförkyld, tackar som frågar och min nya favoritlåt är "Rosor av Plast"