En riktig jul - The Fooo fanfiction

Lucka sexton del två

Mamma var besviken på mig ännu en gång och jag kände inget annat än ånger över det jag hade gjort. Hur dumt var det egentligen inte att fuska på ett prov? Visst, jag trodde från en början att jag inte skule bli påkommen då jag inte visste någonting om övervakningskamerorna som alla lärare sedan höll ett öga på under tiden vi skrev prov, både för att de skulle se vem det var som behövde hjälp och för att ha på band om någon fuskade. Aulan var rätt så stor och därför var det inte så värst enkelt för alla kontrollanter att hålla koll på alla rader - speciellt inte hörnet där jag hade suttit placerad med mitt papper i handen i hopp om att inte någon skulle märka av mig.

Mamma som inte hade någon mer ledighet den här månaden att ta ut på grund av hennes dagliga dubbelskift var tvungen att bege sig mot jobbet när jag kom hem men hon hade sagt att om jag fick för mig att lämna huset så skulle jag kunna glömma att jag skulle få åka till Italien. Sedan så hade hon lämnat datorn framme i köket med pappa på andra sidan linjen på skype. Han var inte den värst gladaste han heller när han fick reda på vad jag hade gjort och satt därför och svor på andra sidan datorskärmen på italienska åt mig. Hetsig som han var så gjorde han den lilla saken till något enormt - något som fick mig att få riktigt äckligt dåligt samvete. Fast egentligen så var det kanske bara bra att jag fick ett dåligt samvete över vad jag hade gjort. Jag hade i alla fall lärt mig att jag aldrig, aldrig skulle göra om det igen och det var ingen tvekan på det.

Jag hann ganska precis lägga på samtalet med pappa över skype då det knackade på dörren. Försiktigt tassade jag ut i hallen och försökte smyga så tyst jag bara kunde för att personen utanför inte skulle märka att det var någon hemma om jag inte ville prata med denne. När jag kom fram till dörren så ställde jag mig på tå för att titta ut genom det lilla titthålet. Utanför stod Oscar med händerna nedtryckna i jackfickorna och tittade sig omkring i den trista trappuppgången. En klump växte sig stor i min mage när jag såg honom, han såg nämligen helt förstörd ut och allt det var på grund av mig.

Försiktigt vred jag om låset och öppnade upp dörren. Oscars fokus vändes direkt på mig och utan att säga ett ord så stegade han in i lägenheten och stängde dörren med en duns bakom sig. Jackan som inte var lik den han tidigare hade haft på sig utan som såg mer ut som en sommarjacka slängde han på stolen i hallen och skorna trampade han av sig. Jag som själv var alldeles stum visste inte vad jag skulle säga, jag visste inte hur jag skulle formulera mina ord och därför förblev jag tyst. Tillsammans gick vi in på mitt rum där han satte sig på min säng och likaså jag.

- Oscar, jag är så hemskt ledsen för det här alltså det var verkligen inte meningen att vi skulle åka dit som vi gjorde. Allt det här är mitt fel och jag vet inte hur jag någonsin kommer att kunna gottgöra dig för allt detta, klämde jag fram i hopp om att få ett svar från honom. Dock så blängde han bara på mig utan att säga ett ljud om någonting. Klumpen i magen växte och det kändes nästan som att det lilla jag hade i min magsäck skulle komma upp typ här och nu.

- Jag vet inte vad jag ska göra så snälla säg mig! Att du bara sitter här stum bredvid mig kommer inte kunna lösa någonting, sa jag och försökte mig på att skapa någon slags dialog men det kändes dock som att han vägrade tala med mig.

- Lucia lugna ner dig det är inte direkt så att jag hatar dig för det vi gjort? Det hoppas jag att du fattar, sa han och lade en av hans iskalla händer på mitt lår och drog tummen försiktigt fram och tillbaks på insidan av låret. Det kittlade till lite från en början när han hastigt hade placerat handen mot låret men det gick över utan att jag ens behövde tänka.

- Men varför verkar du så hemskt sur då? frågade jag lite bittert.

- Chilla, jag är inte sur! sa han med höjd röst. Jag fnös till, inte sur? Nej nej så var det ja.

- Du är visst sur, man kan se det på dina ansiktsuttryck och på dina tonfall, kontrade jag med en lite smått irritation i rösten. Ibland var han verkligen den jobbigaste människan jag visste om.

- Ge dig, jag är inte sur, försökte han.

- Är du visst, sa jag bara för att det här nu hade blivit någon slags ja och nej tävling.

- Nej.

- J-, mer hann jag inte säga innan hans läppar låg placerade på mina. Den här gången var det inte på grund av någon mistel utan för att han själv tog initiativet till en kyss. Jag visste först inte riktigt vad jag skulle göra men när jag insåg att han inte hade tänkt slita sig ifrån så kysste jag honom tillbaks, hur konstigt det än kändes. Och tro mig när jag säger detta - även fast känslan inom mig var som att jag kysste min bror så var han en riktigt duktig kyssare. Mycket bättre än många andra killar som jag har haft en hångelsession tillsammans med.