Jag tittade utan att se dig

Del 2

Vi började gå mot mig. Hanna pratade på om allt möjligt, och August hummade då och då till svar. Jag gick bara tyst och lyssnade. Detta kändes så fel. Varför skulle August med hem till oss? Eller nej, hem till mig, Hanna bodde inte där. Och även om hon gjorde det skulle hon inte räknas till familjen.

Skulle August alltså behöva träffa min pinsamma mamma? Och tänk om vi skulle gå till mitt rum eller något? Skulle han tycka det var jättefult? Jag kom på att jag inte städat på ett tag. Och tänk om han skulle tycka att maten var äcklig? Viska till Hanna vid middagsbordet om hur det inte gick att äta. Och så skulle dom skratta och kanske kyssas. Ja, det var mycket som kunde gå fel.

"Ska du på festen?" frågade August plötsligt.

"Pratar du med mig?" svarade jag förvirrat och han skrattade till.

"Ja" sa han snällt och log mot mig. Han hade ett väldigt fint leende. Tänderna var inte helt perfekta, men det såg lite charmigt ut.

Jag kände hur kinderna hettade till.

"Jag tror det. Jag brukar inte direkt gå på såna fester, men denna lär bli kul har man ju hört."

Han nickade kort till svar.

"Och hon din vän..."

"Mira?"

"Ja, just det. Kommer hon också eller?"

"Japp."

"Kul."

Väldigt stelt. För en gångs skull önskade jag att Hanna kunde börja prata. Min önskan slog snabbt in, hon började prata om att någon "jätte horig" tjej i 9A skulle komma. Resten av vägen gick jag tyst bredvid och lyssnade. Det var skönast så.

Väl hemma sprang jag direkt till mitt rum. Städade snabbt som tusan, slängde in kläder i garderoben och bäddade till sängen. Jag tog en snabb titt i spegeln. Inte särskilt imponerande.

Det tunna, ljusblonda håret föll spikrakt och volymlöst mot ryggen. Mascaran hade kletat sig lite under ögonen och min bleka hy var glansig. Jag fixade till sminket och satte upp håret i en tofs. Vintervädret gjorde mig verkligen ful och jag kände plötsligt en stark längtan av sommar.

"Där är du ju" sa mamma när jag gick in till köket.
"Vi äter om fem minuter."

"Vad blir det för mat?" frågade jag.

"Lasagne."

Jag gick ut till vardagsrummet. Där satt Hanna, August och Thomas i soffan och pratade. Tyst satte jag mig i en fåtölj mitt emot. Hela situationen var så fruktansvärt pinsam.

"Hej Siri" sa Thomas glatt.
"Hur känns det med jullov då?"

Jag gillade Thomas. Han var snäll och rolig. Försökte inte spela min riktiga pappa eller så. Hans mörka hår var bakåtkammat och de bruna ögonen var snälla. Han var ganska lik Hanna.

"Det känns bra" svarade jag och log.
"Jag är riktigt trött på skolan nu" la jag till och Thomas nickade förstående.

"Ja, nian var ingen speciellt rolig årskurs vad jag minns."

Nej, det var den verkligen inte. Jag längtade fruktansvärt mycket efter gymnasiet. Att slippa vanliga skolan och välja något man tyckte var roligt istället. Jag och Mira hade bestämt oss för att välja ett media-inriktat program. Jag ville bli journalist och Mira ville bli regissör.

Konversationen hann inte mycket längre när mamma ropade att maten var klar.

Maten smakade inte gott. Jag undrade ifall det bara var jag som tyckte det. Antagligen, eftersom de andra verkade äta med god aptit.

"Så, August. Det är ju jättesynd att du inte varit här tidigare! Vi har ju bara träffats några gånger hemma hos Thomas och Hanna" sa mamma när det blev tyst. Åh, varför.

"Ja, verkligen. Men jättekul att jag fick komma hit idag" svarade han och log mot mamma. Jag kunde känna hur mycket hon tyckte om honom.

"Det är bara roligt att du ville komma. Hur länge har du och Hanna varit tillsammans då?" 

"7 månader och 12 dagar" sa Hanna stolt, som om hon aldrig missade att räkna en sekund av deras kärlek. Sedan mötte de varandras läppar. Mamma sprack säkert av lycka. Det var ju så gulligt att man smällde av. Jag tittade bort och kände hur hatet mot Hanna växte. 

"Det är ju länge. Vad roligt för er!" sa mamma och hennes ögon glittrade till. Söta, fina Hanna hade självklart pojkvän och det hade inte hennes riktiga, tråkiga dotter Siri.

Måltiden fortsatte under småprat och jag petade i mig den lilla bit lasagne jag lagt på min tallrik.

"Nej nu kan jag inte hålla mig längre Thomas" sa mamma plötsligt. Thomas började skratta och skakade på huvudet.

"Berätta du."

Mamma såg ivrigt på oss andra. Vad var det som höll på att hända?

"Okej. Nu är det så här att jag och Thomas har en liten överraskning till er, Siri och Hanna."

En överraskning? 

"Thomas och jag tittade runt på sista-minuten resor för ett tag sen. Och gissa vad? På onsdag åker vi till Mexico!"