Jag tittade utan att se dig

Del 3

"Seriöst?" var det enda jag fick ur mig.

"Ja, väldigt seriöst!" svarade Thomas och mamma skrattade. Hanna flög upp från sin stol och började hoppa upp och ner. 

"Åh herregud, det är inte sant. Fy fan vad kul!" skrek hon och sprang runt bordet för att krama mamma och Thomas. Alla tre möttes i en gruppkram och var så fruktansvärt exalterade. Men jag? Jag kände bara 'nej'.

Egentligen borde jag ju ha blivit glad. En resa liksom? Det är ju det bästa som finns. Men med Hanna? Det visste jag inte ifall jag ville.

"Siri! Är du inte glad?" frågade mamma och såg genast ledsen ut. En klump i halsen bildades och jag nickade.

"Jodå, bara chockad."

Chockad? Ja. Men glad? Nej. Och jag kände mig så fruktansvärt tråkig och otacksam. Varför kunde jag inte bara bli glad som en vanlig människa skulle blivit. Tårar började tränga upp i ögonen och jag försökte blinka bort dem. Varför kom det tårar helt plötsligt? Jag vägrade gråta inför alla.

August satt och tittade på mig. Han tyckte väl säkert det var jättekonstigt att jag inte var glad. Jag fick lust att säga åt honom att sluta stirra.

"Kom" sa Thomas och vinkade åt mig i gest att jag skulle delta i kramen. Då brast det och tårarna började rinna. Herregud vad pinsamt. Jag gömde ansiktet i händerna och sprang mot mitt rum. 

"Men lilla gumman" började mamma som genast gick efter. Alla stod kvar och tittade förvirrat efter oss.

"Min lilla älskling, varför gråter du? Ska det inte bli kul att åka iväg?" frågade mamma när hon kom in till mitt rum. Hon satte sig på sängkanten bredvid mig där jag låg och grät och strök sin hand längs min rygg.

"Förlåt! Förlåt så himla mycket. Jag vet inte ens varför jag gråter, mamma" snörvlade jag ner i kudden. 

"Du behöver inte be om ursäkt, Siri. Alla människor gråter. Men jag förstår inte varför du är ledsen. Jag trodde du skulle bli jätteglad?"

"Jag vet inte heller varför jag är ledsen! Jag känner mig bara så jävla dum och tråkig och Hanna blev glad som normala människor blir över resan och jag bara surar över allt hela tiden och Hanna är så jävla perfekt och"

"Handlar detta om Hanna?" avbröt mamma mig och jag vände mig om i sängen för att titta på henne. Hon tog en näsduk från mitt nattygsbord och torkade av mina mascara-kletade kinder.

"Nej. Jo. Jag vet inte, det känns bara som om jag inte kommer få det roligt ifall jag följer med. Hanna kommer ta all uppmärksamhet som vanligt. Jag antar att det bara känns fel att följa med. Måste jag verkligen det?"

"Jag vill jättegärna att du följer med. Det blir mycket roligare med dig, förstår du väl? Och om du inte vill följa med på grund av Hanna så borde du tänka om. Vi behöver ha med någon som dig på resan. Du är rolig, smart och snygg. Hanna är väldigt söt, men inte lika fin som du på insidan. Glöm inte det, Siri. Och ja, Hanna tar mycket plats, men hon är inte rädd för det. Det borde du inte heller vara. För när man känner dig så som jag gör så vet man att du är världens bästa person." Jag var tvungen att börja skratta. Mamma överdrev alltid. Ändå var hon världens bästa mamma och fick mig alltid på bättre humör.

"Och du. Jag är säkert på att du kommer kunna charma de mexicanska killarna mer än Hanna" fortsatte hon retsamt och gav mig en blink.

"Lägg av" svarade jag och slog till henne lekfullt på armen.

"Vadå? Jag säger bara som det är."

Vi satt tysta en stund och jag funderade. Sedan kom jag på en sak.

"Tror du inte att jag kanske kan åka upp till pappa om jag inte följer med? Det var ändå längesen jag var där nu."

Pappa bodde i Norrland och jag träffade honom bara ibland. Han hade lämnat mamma när jag var fyra, så jag kommer inte ihåg så mycket. Bara att vi brukade åka och fiska ibland. Han tog med mig ut på sjön där jag satt mitt emot honom när han metade i vår lilla roddbåt. Den gröna fiskehatten prydde huvudet med det blonda håret varje gång, och jag vet att han glömde den när han sedan flyttade. Den låg uppe på vår vind tills mamma en dag fick för sig att slänga allt som låg där.

"Du vet att din pappa alltid blir glad när du kommer. Men fundera snälla på att följa med oss. Jag tror att det kommer bli mycket roligare än vad du tänker dig." sa mamma. Jag nickade och hon gav mig en kram. En mamma-kram som alltid var lika mysig. Sedan reste hon sig för att gå ut till de andra igen.

"Följer du med ut?" frågade hon vid dörren. 

"Nej, jag har skämt ut mig alldeles för mycket" svarade jag och mamma skakade på huvudet.

"Då ses vi senare då" sa hon och stängde dörren.