🇸🇪 "Lika bra att du vänjer dig. Folk sviker. Det känns, men i slutänden är du starkare ensam."
➖➖➖🌟➖➖➖
VARGSKIFTAREN Conor Hayes är fjorton år, och livet är långt ifrån enkelt.
Flockens regler styr varje millimeter av vardagen, och motstånd möt...
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
Sex hållplatser för tidigt snubblar jag av skolbussen, och drar upp jackkragen mot vinden. En kort stund ser jag efter de försvinnande baklyktorna, sedan slänger jag ryggsäcken över axeln och tar sikte på muren av loftgångshus. Solen hänger redan lågt, och mitt jävla utegångsförbud komplicerar situationen en hel del. Ska jag få det här gjort innan de saknar mig därhemma är det läge att öka tempot.
Höger vid parkeringen, nedför backen, höger igen vid gungställningen. När jag passerar förbi kvarterets jourlivs skymtar Charlene Linwoods gula lockar vid frukthyllan. Läpparna rör sig som om hon nynnar, medan hon synar en apelsin. Jag skakar fram håret över ansiktet.
Nummer 6 med den skeva postlådan är krysset på min skattkarta.
Jamie har inte hört av sig sedan han kom hem från sjukhuset. Jag är inte dum i huvudet, jag fattar varför det tar emot. Överdosen levererad till mitt sovrum, plus sveket i Rainy Shallows är begripliga skäl att undvika mig ett tag. Men tålamod har aldrig varit min starka sida.
Av flera anledningar känns det optimistiskt i överkant att knacka på ytterdörren. I alla fall om jag vill sköta det här utan vuxeninblandning. Istället värmer jag ihop en snöboll av krispiga frostrester, och hivar iväg den mot Jamies ruta. Efter tre kast sticker Joe Linwood ut sitt tunnhåriga huvud.
Skymningen och en rododendronbuske räddar mig. Jag dyker bakåt in bland de stela bladen, och biter ihop käkarna när armbågen dunkar i rabattkanten. Där blir jag liggande, tills Joe drar igen fönstret med en smäll. Svordomarna hintar om att han inte är på något solskenshumör.
Trögt häver jag mig upp på huk, och går igenom alternativen. Fan, det bär mig emot att ge upp redan, men utsikterna att få tag i Jamie idag verkar rätt usla. Om Rory ger mig lift i vraket kanske jag hinner hem före Ruadh.
Jag gräver upp mobilen ur fickan och scrollar längs kontaktlistan. Rory låter inte värst imponerad när det går upp för honom vad jag sysslar med.
- Förbannat onödigt, lillkillen. Du är fan världsmästare i dålig impulskontroll.
- Visst. Jag står utanför Jamie nu. Kan du hämta mig?
- Det vet du. Men jag begriper inte hur du tänker. Har du fobi mot att följa Alfas regler?
Jag biter ihop och trycker bort samtalet. Bättre än att häva ur mig något jag får ångra när vi ses. Rory kan vara rätt långsint. Dessutom tröttnar han snabbare än Cian på att dalta med mig.
Nästan genast lyser ett meddelande upp skärmen.
Hos dig om 20.
Jag hinner få undan telefonen, innan fönstret på nedervåningen skjuts upp. En ängel av spunnet socker kikar fram mellan de tunga gardinerna. Den trådslitna t-shirten hänger som en säck omkring honom, ögonen är nästan självlysande blå. Han är så jävla fin att mitt hjärta stannar.
