Just hanging

Kapitel 11

**Oscars perspektiv**

"Hans moster har gett oss tillståndet att avbryta livsuppehållande medel. Vi stänger av respiratorn klockan fem imorgon kväll."

Jag hör vad han säger men det vill inte fastna i min hjärna. Felix lever men han är död. Han andas men inte av sig själv. En sådan pipande maskin som hörs i många rum runt om kring mig håller honom vid liv. När den stängs av kommer även hans kropp att göra det. Klockan fem imorgon. Om 26 timmar ungefär. Doktorn säger något mer som jag inte hör och lämnar sedan rummet.

"Felix" släpper mina läppar svagt ut.

Jag stirrar rakt fram i väggen framför mig. Jag kan inte tänka. Allt i mitt huvud är Felix. Det ekar Felix. Den brännande smärtan är tillbaka i huvudet och jag ser ingenting. Men jag behöver inte kunna se. Jag vill inte se en värld utan Felix.

~

Det enda jag kan placera blicken på är taket i mitt tysta sovrum. Mamma hade inte blivit glad när jag utan förvarning försvunnit från hennes fest. Jag berättade om vad som hände Felix men det förändrade inte hennes åsikt. Hon sa a åt mig att gå och vila ut mig tills imorgon, då vi blivit bjudna på fest hos en av Peters kollegor. Men hur ska jag kunna sova när jag inte vet om Felix någonsin kommer att vakna? Dock känner jag mig mycket utmattad efter dagens händelse och måste vila ögonen. Men jag ska inte sova. Bara vila ögonen. Jag lägger armen på den tomma platsen bredvid mig och känner hur kallt det är. När ögonen är slutna ser jag Felix. Jag kan känna hans varma andetag mot min hals då han ligger väldigt nära. Det kittlas lite mysigt och känns tryggt. Det känns verkligt. Jag måste slå upp ögonen för att bekräfta att han inte alls ligger där. En tung suck lämnar mina läppar. Jag känner mig så ensam. Så som jag alltid kände mig innan jag träffade Felix, men då kändes det normalt. Nu när jag har fått känna på kärlek och vänskap är det svårt att återgå till det gamla.

Timmarna bara springer förbi och digitalklockan på väggen visar 05:14. Jag har inte kunnat sova ett uns. Vartenda gång jag stänger ögonen ser jag Felix. Han står och skrattar åt att jag halkat på isen påväg till tuben. Han äter upp mina pommes på McDonalds och klagar på att jag köpt för lite. Han rotar i min garderob och fastställer att varenda par mjukisbyxor jag har är hans. Mina ögon tåras lite vid tanken av alla våra minnen. Jag saknar honom. Vad ska jag ta mig till om han aldrig kommer tillbaka?

__________________________

Hej och FÖRLÅT för sämst uppdatering! Jag har haft jättemycket skolarbete och inte någon tid över till skrivandet. Och förlåt för ett tråkigt kapitel men jag vill ju inte avslöja för mycket för fort;) kommentera och rösta gärna så får ni en kaka!:*