Just hanging

Kapitel 12

Kapitel 12

**Oscars perspektiv**

Mitt ben darrar otåligt där jag sitter på stolen bredvid Felixs säng. Det är som att jag väntar på att han ska vakna, vilket jag gör. Klockan är halv tolv på dagen och jag är på sjukhuset. Jag kunde inte tänka mig att vara någon annanstans. Mamma blev rasande när jag vägrade följa med till festen vi blivit bortbjudna till. Peter hade tryckt mig mot väggen så fort mamma lämnade rummet vilket resulterade i en hård smäll i bakhuvudet. Det gör fortfarande väldigt ont. Blåmärkena runt min hals och nacke talar om att Peter lindat sina händer hårt runt om. När han släppte mig sprang jag. Sprang och sprang till busshållplatsen och åkte direkt hit.

Klockan fem ikväll stänger de av respiratorn som håller Felix vid liv. Fem timmar kvar. Det känns nästan hopplöst. Hur ska jag få honom att vakna. Vet han inte att jag behöver honom? Vet han inte att jag sitter här och väntar på honom sömnlöst? Tanken hänger kvar i mitt huvud. Jag har faktiskt inte rört eller pratat med honom alls. Det finns inga bevis på om människor i koma kan höra och känna omvärlden eller ej, men om Felix kan det så borde han få veta att jag väntar på honom. Försiktigt sträcker jag mig fram och tar hans hand i min. Jag förbereder min skakiga röst.

"Hej Felix." Får jag ut.

"Jag är här. Jag väntar på dig." Fortsätter jag.

Jag är tyst en stund nästan i hopp om att han ska svara. Men djupt inne i mig vet jag att han inte kommer göra det. Jag vet inte vad jag ska säga. Det är svårt att prata med någon som inte är där. Jag tar ett djupt andetag och tittar på hans fridfulla ansikte. Det är bara Felix. Samma gamla vanliga Felix, med lite skrubbsår i pannan och på kinden. Det borde vara lätt att prata med honom.

Utan att släppa hans ansikte med blicken trevar min hand upp för hans arm. Mina fingrar känner något lite skrovligt och hårt och jag reagerar. Mina ögon landar på de skorpiga ärr som täcker hans arm. Jag hade glömt att de var där. Han har verkat vara en sån glad människa. Har han bara spelat? Eller fick jag honom att må bättre? Jag vet inte. Försiktigt låter jag mina fingrar känna på ärren. Jag är så rädd att han ska få ont. Skorporna tyder på att det är ganska nya ärr. De är alltså gjorda efter att vi lärde känna varandra.

"Förlåt mig." Viskar jag utan att släppa hans arm med blicken.

"Förlåt för att jag inte har varit där. Jag borde ha märkt att något va fel. Jag visste om att du inte hade det bra hemma, men jag märkte inte det stora problemet. Jag gjorde allt för att hålla dig ifrån de som skadar dig, förutom dig själv. Jag såg inte. Jag ser nu." Jag tar en paus eftersom att det känns som att jag kommer börja gråta.

"Felix? De-det var inte så att du hoppade framför bilen? Förlåt men jag vet inte. Jag vet inte vad jag ska tro längre. Det känns som att jag inte känner dig alls längre." Min mun tar ännu en paus och väntar på ett svar. Trots att mitt huvud vet att jag inte kommer få ett.

Hans andetag och enstaka pip från maskiner är det enda ljud som fyller rummet. Men snart sluter sig ljudet av mina snyftningar till de andra ljuden.

"Kom tillbaka till mig." Snyftar jag och tårarna faller ner för mina kinder.

__________________________

Aaah började typ gråta när jag skrev det sista, stackars Oscar:(( Ännu ett tråkigt kapitel men i nästa smäller det;)