Vargarnas Hemligheter

Kapitel 9

Nästa dag vaknade jag i min säng klockan 8. Jag var tvungen att skynda mig för att hinna till skolan, och kom nästan försent. Jag skulle sedan, efter skolan, gå till flocken och utföra ritualen. Jag var så himla nervös! När jag dagen innan berättat det för mamma och pappa blev de inte förvånade, de visste att det skulle komma. Jag undrade hur det skulle kännas att vara en omega, fast kom sedan på att det var just vad jag var.

Skolan gick fort. Vi slutade redan klockan halv ett, efter lunch. Jag gick mot mitt skåp och låste upp den. 1313. När jag drog upp skåpet föll en lapp ur och singlade sig ner mot golvet. Förvånat böjde jag mig ner och plockade upp den.

"Vi är här."

Va? Vadå 'vi är här?' Jag vek ihop och stoppade ner lappen i min ficka. Jag måste berätta för Matthew! Snabbt drog jag ur min väska och slängde igen skåpet. Jag började att springa och sprang ut ur skolporten, förbi folk och hoppade in i min blåa, skinande cabriolet. Det ända jag tänkte var att något hemskt skulle hända.

När jag väl kommit ut från skolan och åkte längst vägen påväg hem så tänkte jag att det kanske bara varit ett skämt. Gud vad pinsamt, jag kunde ju inte berätta för Alfan om det bara var ett skämt, vad tänkte jag?!

Jag saktade ner farten och pustade ut. Vad i hela världen tänkte jag? Att något hemskt monster skulle komma eller nått? Jag skrattade lite för mig själv och körde sedan in på uppfarten. Det här var nog den sista dagen i mitt hus. Jag behövde knappt ta med något till flockhuset. Jag behövde bara mina kläder, väckarklockan, böcker, pennor, okej, jag behövde ändå typ hälften av mitt rum.

Jag hade några timmar på mig innan vi skulle hålla ritualen, då alla ville vara med. Matthew hade gått igenom vad jag skulle göra. Ta upp dolken, skära ett snitt i handen och låta en droppe blod rinna ner i elden och svära att jag alltid skulle vara en trogen flockmedlem och inte bryta dess regler.

Jag gick ut i skogen och skiftade. Det kändes fortfarande konstigt att galoppera fram i gräset som en varg.

Idag var det ganska kallt ute och solen syntes inte. Jag travade fram genom det höga gräset som sedan blev tjock mossa desto djupare in i skogen jag gick. När jag var framme vid flockhuset var ingen ute, det kände jag på doften. Jag hade lärt mig att känna dofter, och att lyssna bättre.

Jag fortsatte att gå förbi huset och iväg mot ängen. Den låg till och med längre bort än träningsfältet. Där hade jag varit en gång själv, efter en träning. Ash och jag hade endast tränat på att springa och tränat hinderbanorna. Och Angeleca hade lärt mig litet om örter, doft och hörsel.

När jag var framme vid ängen såg jag upp från marken som jag gått och kollat på. Snabbt trippade jag fram till mitten svängen och satte mig. Jag blundade och luktade på den härliga vårens doft. Det var Maj, om mindre än två veckor slutade jag skolan och det skulle vara sommar. Minnen poppade upp i mitt huvud. Hur pappa tog mig till badhuset varenda fredag i flera år, tills jag hade lärt mig simma och var duktigast i min klass. Jag älskade att simma. Det var skönt och enkelt. En gång råkade jag sparka pappa i ögat under vattnet och han fick en stor blåtira. Många frågade var den kom ifrån, men ingen visste att den egentligen kom ifrån hans sexåriga dotter. Jag kunde inte låta bli att fnissa till.

Och mamma brukade ta mig till djurparken varenda sommar när pappa var på konferens han var på varenda år på sommaren i en vecka. Jag älskade att kolla på vargarna. De var så fina. Hade inga regler. Bara fria. Var det så det kändes att vara en omega? Jag var ju en! Argh, jag glömde bort vad jag var till och med.

Plötsligt slog en doft emot mig från en annan skiftare. Jag vände mig snävt om, endast för att få se Ash stå där. Hans svarta, jämna päls sken utan solljus.

"Hej," sade jag.

"Hej," svarade han och satte sig ner bredvid mig. Jag suckade. "Vad är det?" Frågade han, nästan lite... Omtänksamt? Ash, omtänksam?

"Bara lite nervös," mumlade jag.

"Inför ritualen?"

"Nää," sade jag med en sarkastisk röst. Ash flinade.

"Du behöver inte oroa dig," svarade han säkert. Hans svarta päls var riktigt vacker. Jag skulle vilja ha svart päls, de är nog därför jag tjatade om den hela tiden. Svart som natten. Ja, det skulle jag vilja vara. Eller så tjatade jag om den eftersom det var just Ash,s päls. Vänta, vad sa jag? Nej så tyckte jag väl inte!

"Vad bra," Sade jag bara.

~2 timmar senare~

Vi alla stod runt elden. Lågorna svajade som vågor framför mig, där jag stod med dolken i handen. Matthew hade sagt sitt och nu var det min tur. Vågade jag? Ja. Men gjorde jag rätt? Valde jag rätt? Rätt väg? Jag tog ett djupt andetag. Ja.

"Jag svär vid eldens alla lågor, vid vattnets alla vågor, alltid vara vid er sidan, aldrig krossa vargens lagar, aldrig krossa hjärtan era. En trogen varg, så jag är, alltid vid er sida, så jag är," sade jag med en självsäker stämma.

"Alltid vid vår sida," upprepade alla som stod i en cirkel runt mig och elden.

Jag tog dolken stadigt med en hand och tog ännu ett andetag. Sedan drog jag den hårt över handflatan så ett litet snitt visade sig. En strile blod rann nerför handen och jag höll den ovanför elden. "Alltid vid er sida," viskade jag när droppen föll ner i eldens dansande lågor.