Vargarnas Hemligheter

Kaptel 26

Vi gick sida vid sida i vargform. Tystnaden skrämde mig och fick mig att vilja gömma mig bakom en buske och aldrig mer komma fram. Han var min mate och det skrämde mig. Hur kan ens livs kärlek, ens självfrände skrämma en? Jag och han. Han och jag. Det stämde ihop. Eller?

"Jag visste det hela tiden, men var för rädd för vad som skulle hända," sade Ash. Förvånat stannade jag upp och såg på honom. Var han rädd, som jag också var, är?

"Ja," mumlade jag bara. "Jag är också rädd."

"För vad som ska hända. Det är ju du, men vad händer näst? Ska vi berätta för någon?" Frågade Ash. Hans röst bröts nästan när han pratade, han lät så förvirrad och.. rädd.

"Vi måste, men jag vill inte," svarade jag. "Vad skulle de säga?"

"Jag tror de redan vet."

"Vi var de enda som inte insåg," muttrade jag. Hur kunde jag vara så dum? Förstås jag visste. Jag bara inte sade
något. Vilken fegis jag är. Men Ash hade inte sagt något heller och han är definitivt inte feg!
Vi bytte till människoform och gick in i huset. Det var knäpptyst, som att jag skulle kunna höra en knappnål falla. "Vart är alla?" Frågade jag. Vi gick runt i huset. Ingen var där.

"Det kan ju inte bara ha försvunnit. Vi måste leta," svarade Ash.

Vi rusade ut och bytte till vargform. Sedan sprang vi runt i hela vårat territorium. Vart kunde de ha gått?

Ett skärt ylande kom från utsidan av vår territoriums gränser. Det var en varg från vår sida, det måste det vara! Jag såg på Ash med ögonen skrikande av oro. Vi ylade ett rop av att vi kommer tillbaka till vargen oc satte fart. Träden susade förbi oss och mossan forsade upp där våra tassar lämnade spår. Aldrig hade jag sprungit så snabbt. Min familj kunde vara där ute... tänk om de var skadade!

Vi kom närmre ljudet från vargen. Vem var det ens? Vem av våra vänner?

Vi kom ut på en gigantisk äng som sträckte sig flera kilometer. Vi måste ha sprungit långt för här hade jag aldrig varit. Ash verkade dock ha varit här, för genast såg han sig runt misstänksamt och nästan kröp fram i det meterlånga gräset. Ett nytt ylande bröt den stillsamma tystnaden och vi satte fart mot var det kom ifrån. Till höger längre fram i skogsbrynet. Vi försökte ändå att gömma oss lite i gräset i så fall att.

I gräset sprang vi nästan över en varg. Vi fick rund och kika över för att se vem det var.

Det var en väldigt liten varg som var helt grå och hade vita öron. Jag fick kolla närmare för att inse vem det var. Claire Roran från vår flock, den yngsta. En liten söt flicka på tolv vårar, med jordgubbsblont hår och blågröna ögon. Hon satt och gnydde medan en stril av blod rann från hennes ena öra och från ett stort sår över magen.

"Claire, vad har hänt?" Utropade Ash. Han slängde sig ner bredvid henne för att hjälpa. När han bytte till människoform och drog av en bit av hans tröja för att stoppa blodet så gnydde hon ännu mer och morrade till.

"Det är okej, det är bara jag och Ash," sade jag lugnande och bytte form, för att sedan sätta mig ner vid hennes huvud. Jag försökte mitt bästa att tvätta rent såret vid örat med lite moss jag hittade. Mossa som man faktiskt kan hela och läka med. Det har jag lärt mig av Jane. "Vad har hänt?"

"Vart har ni v-varit?" Stammade Claire och hostade blod. "De andra gick för strid. De tog Matt och ni var borta. Vi trodde de tagit er också." Jag nickade förstående. De har tagit Matt. De har tagit Matt! Vi måste göra något, inte bara sitta här.

"Vi måste ta henne till stugan," sade jag åt Ash,s håll.

"Jag tror det är.." började Ash tyst mumla när Claire hostade upp ännu mer blod.

"Vi måste försöka, Ash!" Röt jag. Inte kunde jag bara lämna henne för att dö! Samtidigt som jag sade det hade Claire börjat hosta ännu mer våldsamt och blodet sprutade åt alla håll. Hon fick ryckningar och lade sig ner, flåsandes och gaspandes för luft.

"Claire!" Utbrast jag. "Håll dig kvar! Andas, andas!"

Hon såg upp på mig med tårfyllda ögon. Hon ville inte dö. Hennes tid var ju inte slut. Det kunde den inte vara! Hon är tolv år! Endast en liten flicka med hela livet framför sig. Jag kunde inte låta henne dö. Jag fick inte!

"R-räddda d-dee-em, Octa-"

Hon hann inte ens säga hela meningen. Hon blev slapp i mina armar oh hon blinkade inte. E tår rann nerför hennes pälsbeklädda kind och ryckningarna, hostattackerna, hennes puls... stannade. Allt stannade.