Pull The Trigger

Kap.19

 -- Violas perspektiv --

Det har nästan blivit som en vana att vakna bredvid Liam i hans säng. Men när jag vaknar nu så ligger han inte ner, han sitter upp. Han sitter och han stirrar ut i intet. 

"Liam?" Säger jag och klättrar i sängen för att komma fram till honom. Jag virar mina armar runt hans axlar och kysser hans kind. "Hur är det?"

Han rycker på axlarna. "Lite nervös bara." Han pausar. "Fatta Dewin liksom, han har fixat en jäkla karantän för oss här uppe bara för att vi ska lyckas med planen. Han har verkligen gjort allt för att vi ska vara smartare än Alex. Jag blir seriöst tokig." Säger han. 

"Jag vet, jag vet." Säger jag. "Men, Liam, vi måste fokusera. Släpp tankarna om planen och låt allting bara flyta när det väl händer, okej?"

Han ler ett litet leende och virar sedan hans armar runt min midja för att flytta mig så att jag sitter grensle över hans skrev.

"Vad har jag gjort för att förtjäna dig, ma chérie?" 

"Ja, jag vet faktiskt inte. Jag kanske borde lämna dig nu när jag tänker efter." Säger jag ironiskt och skrattar. Liam skakar på hans huvud och vrider sedan på sig och faller ner på sängen med mig under honom. 

"Säg det där igen!" Hotar han och kysser mig så mycket på min hals att det kittlas. 

"Du mosar mig!" Skrattar jag och viker på kroppen i ett försök att komma undan. 

Plötsligt rätar han på sig, sätter sig mellan mina ben och håller sina händer på mina höfter. Jag tittar i hans ögon och kommer till vetskapen att jag verkligen älskar dem. De har en bakgrund ingen vet, en framtid ingen kan ha och ett glittrande sken som bara jag får se. 

Det knackar på dörren och en figur tar sig in genom öppningen. "Vad fuck håller ni på med egentligen?" Jason gnuggar hans ögon. 

"Oj. Förlåt, Jason. Väckte vi dig?" Frågar jag och Liam kliver av mig. 

"Ni väckte oss alla!" Ropar Lucas från korridoren en bit bort och både jag och Liam brister ut i ett garv. 

"Det finns frukost här ute som vi fixat, kom innan det tar slut." Säger Jason och går ut igen. 

---

"Jaha. Vad hände där inne då?" Frågar Thea i ett brett leende när vi går till alla andra.

"Jag dödade nästan Viola med mina vackra kyssar-" Säger Liam stolt. 

"Fan vad du ska hålla på och kyssa på henne." Skrattar Dewin och tränger sig in i det lilla köket på övervåningen.

"Men aj! Du trampade på min tå!" Säger Thea plötsligt.

"Sorry, jag får inte plats." Svarar jag, också på väg in i köket. 

Vi alla sätter oss i det lilla tv-rummet och samlar oss. "Okej," säger Dewin. "Jag vet att ni kanske är spända och nervösa, men jag vill inte ha en endaste kroppsdel på nedervåningen i dag. Slappna av och håll er till planen när han väl anfaller, okej? Vi löser detta." 

Alla nickar, och nu är det min tur, tänker jag. 

Jag ställer mig upp. 

"Jag har en sak att säga.", börjar jag. "Det är så att när jag såg er killar - förutom Dewin - i min källare för ett tag sedan så var jag riktigt jävla rädd för er... men nu när jag känt er ett tag så vet jag inte hur jag kunde vara det." Killarna fnyser. "Jason, när du höll pistolen mot mitt huvud och hotade mig om att döda mig ifall jag inte lyssnade, så ville jag klippa av din kuk där och då. Det har dock inte ändrats än- nej, jag skämta bara. Min poäng är i alla fall att; så som jag såg er i min källare kommer jag aldrig att kunna se er igen. Och det är tacksam för." Jag pausar. "Jag vet inte, jag kanske till och med är lite tacksam för att ni - ni vet - liksom, tog mig?" 

Thea suckar en extremt djup suck. "Jag är hemskt ledsen, Viola. Men så här snäll har jag aldrig hört dig vara, säg vad du egentligen vill säga." Säger hon. 

"Okej. Tack, Thea. det började bli lite hemskt. Men lova nu att ingen tar illa upp!" Varnar jag.

"Vi lovar." Svarar alla i kör. 

Jag tar ett djupt andetag. "Jason, när du höll pistolen mot mitt huvud var jag inte ett dugg jävla rädd, jag kunde se i dina ögon hur feg du var... för du vågade inte avfyra ett skott på denna skönheten. Liam, när du greppade tag om mig i källaren så lät jag dig dra med mig för jag visste att du inte skulle ha en chans annars. Och du , Dewin, jag har alltid velat döda dig ända sedan första gången jag träffade dig. Men nu efter du fått den där Barbie-tjejen som också är min bästa vän att bli kär i dig så tror jag att jag åtminstone inte vill döda dig hela tiden. Ni andra har typ blivit accepterade av mig utan att jag helt accepterat det." 

Alla är tysta. Jag tror att mitt korta tal var så bra att jag gjorde dem stumma. 

"Var glada, så här ärlig är hon inte ofta." Skrattar Thea. 

"Very sant!" Skrattar jag också. 

"Fint sagt, Viola!" Säger Lucas. Alla höll med i nickar. Thea gav mig en kram.

"Jag älskar dig! Jag kommer alltid älska dig, tills graven."

"Jag älskar dig mer." Svarar jag.

---

Klockan börjar närma sig sju. Jag har haft mina ögon på klockan hela dagen så att jag inte skulle missa när timvisaren slår över till klockan nio. Vi har beräknat att Alex ska slå till ungefär då, men vi vet inte om vi har rätt. 

Vi har i alla fall precis ätit och alla har gått tillbaka till sina rum. Alla snackar genom radio, men jag och Liam svarar aldrig. Vi myser. Och jag lyssnar på hans lugna hjärtslag. 

"Liam?" Mumlar jag. 

"Ja?" 

"Tack."

"För vadå?" Frågar han. 

"För allt!", Säger jag. "För att jag kan prata med dig, för att du visar mig kärlek, för att du hjälpt mig."

"Tack själv ma chérie, men du förstår väll att de flesta sakerna behövde jag knappt göra något, du valde att göra mycket själv och du valde också att öppna upp till mig om typ allt själv. Men jag är så djupt tacksam över att du gjorde det." Säger han. Jag borrar ner mitt huvud i hans axel och kramar om honom hårt.

"Om jag går ner nu, då hinner jag väll tillbaka innan Alexander kommer? Bara en snabb runda." Säger jag. 

"Nej, V. Vad ska du ens göra där nere?"

"Hämta en sak bara." Säger jag. 

"Vad för sak?"

"Jag tror jag glömde mammas ring i köket, jag lovar att jag skyndar mig. Snabbt ner, snabbt upp!"

"Fråga Dewin! Tycker han det är okej, så gör jag det också!" Säger Liam.

"On it!" Säger jag och flyger upp ur sängen för att skynda till Dewins rum. Jag kommer halvvägs när jag stannar mig själv. Varför ska jag gå dit ens? Han kommer ändå säga nej. Jag bara skyndar mig, så kommer ingen märka att jag ens varit där nere. 

Så gör jag, tänker jag. Jag vänder mig om och går till trappan. Jag skyndar ner, försöker ta lugna steg så att ingen hör hur det knakar. Jag springer till köksön och söker med blicken, men ser den inte. Jag vet att jag lämnade den här. Jag öppnar alla lådor och rotar, men får inte någon tur. 

"Letar du efter denna?" Säger en röst och jag hoppar till. Jag vänder mig om. 

Alexander snurrar mammas ring runt hans finger. 

----