Snart är jag förlorad

2. Jess

"Hur mår du?"

Orden ekade i mitt huvud. Hur mår du? Vem ställer en sån fråga till en föräldralös som håller på att bli vräkt?

Jag snurrade piercingen, som satt i min underläpp, med tungan och ryckte på axlarna. Livet är skit som vanligt. Carolina, min så kallade kurator, satt framför mig med ett anteckningblock i knäet. Trots att jag inte sa någonting antecknade hon febrilt. Pedanta svin. Jag hatade henne så mycket. Varje gång jag klev in i det lilla rummet kändes det som om all luft gick ur mig. Som att bli kvävd. Jag stirrade ner i marken, vägrade möta hennes utforskande blick. Skit i henne.

"Hur går det med lägenheten?"

Åt skogen. Åter igen ryckte jag på axlarna. Det var inte mitt val att behöva gå till nån tant som skulle försöka lära känna mig. Okej, tant kanske var att ta i. Hon såg ut att vara i trettioårsåldern. Ganska ung alltså och det var inget fel på hennes utseende men hennes präktiga sätt förstörde allt.
"Så ni har betalat hyran för den här månaden?"

Jag tittade upp. "Vad har det med det här att göra?"

Carolina antecknade någonting i sitt block och höjde sen ett ögonbryn. "Stress kan påverka humöret."

Jag suckade och reste mig. "Jag måste gå, nu."

"Men vi har tid till tio..." försökte hon och kollade på sitt armbandsur.

Jag skakade på huvudet. Du har tid, inte jag. Utan att styra tillbaka stolen lämnade jag rummet och stängde sedan dörren med en, aningen för hård, smäll. Tänker aldrig någonsin komma tillbaka.

Utomhus sken solen. Den hade inte tittat fram på länge och värmen var så otroligt påtaglig. Jag drog av mig min marinblåa huvtröja och tackade mig själv för att jag tagit på mig en T-shirt under i all hast. På benen hade jag ett par svarta "Humör"-byxor. Jag hade hittat dem på second-hand. Det var ett rent under, jag menar vem skänker ett par nästantill oanvända märkesbyxor dit?

Min lägenhet låg några kvarter bort. Det kanske inte var drömboendet men det var heller inget fel på den. Medan jag gick såg jag mig omkring. Alla människor jag mötte såg så glada ut, kanske berodde det på den plötsliga värmen eller på att det var helg. Mitt mörkbruna hår stod troligtvis år alla håll. Tur att det inte var alltför långt. En gång i tiden hade jag nästan snaggat. Det var under den perioden då jag inte orkade med någon frisyr och istället bara rakade av mig allt hår. Nu för tiden var mitt hår längre men inte långt. Det var inte precis stylat men det hade bra volym vilket jag trivdes med.

Luften i min lilla etta var kvav. Det hade den varit redan på morgonen men jag hade varken haft tid att öppna fönstrena eller äta någon frukost för den delen. Vid det här laget var jag vrålhungrig.

Jag gick fram till kylskåpet och öppnade dörren med ett ryck. På översta hyllan stod ett, antagligen gammalt, mjölkpaket och en öppnad burkcola och de resterande hyllorna var halvtomma med diverse förpackningar och massa grönsaker. Falukorv, bacon, risgrynsgröt på korv. Det fanns inte precis mat för en delikatessmiddag men det dög för mig. Jag tog ut en av de tre baconpaketen, öppnade det och slängde bitarna i stekpannan som stått framme sedan dagen innan. Den var diskad, faktiskt. Medan baconen stekte öppnade jag ett fönster. Luften som slog emot mig var ljummen och jag blundade i några sekunder, försökte njuta. Det gick inte.

"Vafan gör du?"

Jag vände mig förvånat om. Vid dörren stod en flicka. Hon var ganska kort och hade mörkrött, lockigt hår som räckte en bit nedanför skulderbladen. Hennes hy var solbrun och läpparna mörkt röda. Ögonen var mörka och välsminkade. På sig hade hon ett enkelt vinrött linne, en kort, svart kjol och ett par slitna dr.Martens, även de var svarta. Kiara.

Hon höjde ett ögonbryn. "Du tänkte inte hoppa va?" Sättet hon sa det på var inte allvarligt. Det var nästan som att hon drev med mig.

"Nej..." svarade jag och gick mot spisen för att kolla till baconen som antagligen inte ens var halvklara.

Kiara kom fram till mig och tittade på det jag ådstakommit. "Wow, du har överträffat dig själv. Bacon, det är typ riktigt imponerande."

Jag puttade till henne. "Varför är du så jobbig hela tiden?" Jag tycker om dig så sjukt mycket.

"Jag skulle kunna lära dig lite. Du borde varriera din mat lite", sa hon. Jag visste att hon menade väl men jag kunde inte låta bli att bli irriterad.

"För du är ju en sån mästerkock", sa jag och vände på en bacon. Den var inte knaperstekt, bara stekt.

Kiara fnös. "Jag kan betydligt mer än dig. Det där ser vidrigt ut."

Jag försökte spela sårad och tittade på henne med valpögon, en dålig imitation av det i alla fall.

"Du borde inte äta kött. Det är hemskt. Tänk på de små kultingarna..." försökte hon men jag skakade bara på huvudet.

"Den här var nog stor och fet innan den blev bacon."

Kiara sparkade till mig på benen. "Du är så himla okänslig!"

Det var alltid såhär. Vi låtsatsbråkade och diskuterade alla saker vi tyckte olika om. Båda visste att det var på skämt, att vi inte var sura egentligen. Att ha en sån som Kiara betydde så mycket för mig. Hon förstod allt eftersom att hon själv satt i samma situation. När hon var liten skilldes hennes föräldrar och eftersom att hennes mamma (som fick ansvara för henne) inte klarade av det lämnades Kiara på ett barnhem. Åren gick och hon blev äldre, ingen ville ha henne. När hon var tolv år flyttades hon till ett annat barnhem. Mitt barnhem. Eftersom att båda två var naturligt utstötta tog vi istället hand om varandra och sen när vi båda fyllt femton bestämde vi oss för att rymma. Att slösa bort ytterligare år i en loppig barnhemssäng var inte särskillt lockande. Jag tog jobb på ett gatukök och Kiara i en second-hand affär och lyckades efter några månader av övernattningar utomhus få ihop tillräckligt mycket pengar till en etta i utkanten av stan. Kanske inte den finaste lägenheten men det funkade för oss båda. Tills vidare.