Snart är jag förlorad

12. Jess

Hennes hand kändes så liten i mitt grepp. Försiktigt drog jag den mot mig, kände hur hela hennes kropp kom några centimeter närmare.

Efter middagen hade vi gått hem till mig, jag visste att Kiara skulle sova hos nån kompis, och sedan satt oss framför TV:n. Det visades nån film, fråga mig inte vilken. En bit in i filmen hörde jag lugna andetag, hon hade somnat. Jag la då en filt över henne och satte mig sedan själv i fotöljen. Jag ville varken vara för nära eller för långt bort.

Nästa morgon vaknade jag av att hon tittade på mig. Hennes ögon var vidöppna men på något sätt ändå lugna.

"Mamma kommer få spader. Herregud!" sa hon och reste sig.

Lugnt och sansat gick hon mot sina skor och började knyta den ena.

"Vänta", avbröt jag. "Snälla stanna, ett tag."

Jag kastade en snabb blick på klockan. Den var bara halv åtta. "Din mamma har knappt vaknat."
Lou skakade på huvudet. "Jag har åtta missade samtal och minst trettio sms."

Jag ryckte på axlarna. "Man måste få bryta mot reglerna någon gång. Skriv att du somnade hos nån kompis."

Lou började skriva på sin telefon och en stund senare tittade hon upp. "Vad vill du göra då?"

Vi var på vår vanliga plats, låg i gräset och tittade på den ljusa himlen. Det fanns nästan inga moln och inga fåglar syntes till. Har de inte kommit hem än?

Hennes hand kändes så liten i mitt grepp. Försiktigt drog jag den mot mig, kände hur hela henne kropp kom några centimeter närmare. Hon log och tittade på mig. Våra ansikten var så otroligt nära, jag kunde känna hennes andetag, det var som om hon blåste liv i mig.

"Du har väldigt fina ögon..." sa hon till mig och jag skakade på huvudet.

"Äsch. Dina är mycket finare."

Lou skrattade och la sin hand på min kind. "Det är så konstigt. Jag har bara kännt dig i en vecka, knappt det och ändå känns du så otroligt nära."
Jag instämde och rös när hon drog sina fingrar över min käke och sedan upp mot örat. Det var som om hon granskade mig, ville veta allt om mig. Jag kände mig så naken på något sätt, hennes blick var helt allvarlig. Fingrarna fortsatte ner över läpparna och stannade sedan där. Jag kunde inte låta bli att le och hon log tillbaka.
"Du är så himla fin!" sa hon och drog tillbaka sin hand, den andra låg fortfarande i min.

Plötsligt hördes ett ljud. Det lät som en cykel. Vi satte oss upp i ren hast och såg över ängen. Någon kom gående och den hade helt rikigt en cykel bredvid sig. Det var en flicka, hennes hår var långt och blont och trots att jag bara sett henne en gång förut kunde jag inte missta mig. Det var den kompisen som Lou suttit bredvid när jag sett henne inne i stan.

"Shit. Annabelle. Det här är vårt ställe..." viskade Lou.

"Vårt?" Jag förstod inte vad hon menade.

"Nej vårt. Mitt och hennes. Du måste gå, hon kanske inte har sett oss."

Jag nickade förstående och nästan kröp iväg. Jag sprang in i en skogsliknande dunge och tog mig sedan in till staden igen.

Lou ringde mig på kvällen. Hon ursäktade sig för att jag blivit tvungen att sticka iväg och berättade sedan att hon och Annabelle suttit väldigt länge och pratat men att ingenting tydde på att hon sett mig. Det var på någon sätt en lättnad men samtidigt kändes det otroligt jobbigt. Jag ville ju att folk skulle få veta vad vi var. Vad det nu var. Under tiden vi pratade kom Kiara hem. Hon gick in i köket och hällde upp ett glas vatten och lutade sig sedan mot väggen. Det syntes att hon aktivt försökte förstå vem jag pratade med, helt förgäves. När jag lagt på höjde hon ett ögonbryn.
"Du har ju ingen farmor så vem pratar så länge?" frågade hon med en hålfull röst och ställde ifrån sig det tomma vattenglaset.

Jag skakade på huvudet. "Ingen speciell." Det var en sån lögn.

Kiara rycke på axlarna och gick sedan in i sovrummet. Hon sa någonting om plugg som behövde göras. Jag brydde mig inte.

Jag vaknade mitt i natten av att min mobiltelefon pep till. Förvirrat satte jag mig upp och drog fingret över skärmen. Det var ett sms från Lou. Med en, av ren trötthet, skakig hand gnuggade jag mig i ögonen och läste sedan.

"Jag MÅSTE prata med dig. Snälla, snälla, snälla kan du komma till ängen? Nu? Svara så fort som möjligt."

Det var inte likt henne att skriva så slarvigt och utan någon slags avslutning som till exempel "kram" eller "saknar dig redan."

Jag drog snabbt på mig aceptabla kläder och sprang sedan för att dra på mig skorna. Utan att tveka lämnade jag lägenheten och låste snabbt efter mig.