Snart är jag förlorad

7. Lou

Måndagmorgonen kom som en kalldusch. Halvsovande åt jag min frukost och en kort stund senare var jag redan påväg till skolan. Den här dagen skulle vi besöka gymnasiet för att kolla på de linjer vi var intresserade av. Själv hade jag valt "bild och formgivning" och "dans." Helst skulle jag vilja gå dans och till en början var det det enda valet jag hade på min ansökan men mamma lyckades övertala mig att välja en linje till, bara för att kolla.

När jag kom fram till skolan stod redan Annabelle och väntade. Då hon fick syn på mig vinkade hon ivrigt. Jag vinkade glatt tillbaka och gav henne sen en kram. Annabelle hade valt att kolla på "samhälls" och "teater", någonting som hon tjatat om i flera veckor.

"Är det inte spännande?" sa hon och hoppade nästan upp och ner.

Jag nickade och tog hennes hand. Bussen som vi skulle åka med stod redan parkerad en bit från skolbyggnaden och jag ville gärna hinna få en bra plats. När vi klev ombord på bussen var redan minst hälften av sätena upptagna. Längst fram satt de som klassades som typiska nördar. Ungefär i mitten satt de som inte riktigt visste vad de tillhörde. De var varken nördiga eller särskilt inne, de bara var. Längst bak satt de med självförtroende. De sa sig kunna styra över alla och ansågs vara "tuffa." Annabelle nästan sprang genom bussen och satte sig på en av fönsterplatserna längst bak i bussen. Hon började direkt prata med de runt omkring henne och de såg ut att lyssna ivrigt. Ibland kunde jag bli avundsjuk på henne. Hon hade den utstrålningen och det självförtroendet som jag saknade. Jag vågade säga vad jag tyckte men i vissa lägen var det rent av omöjligt att få fram ett ord. Jag satte mig bredvid Annabelle och tittade ner i mitt knä, lyssnade på vad de snackade om.

"Är du taggad?" frågade någon.

Jag vred på huvudet och fick syn på Joel. Han satt på sätet snett bakom mig tillsammans med sin kompis Alex. Båda två såg väl helt okej ut och var sådana som var populära vad de än gjorde. Även det kunde jag ibland bli avundsjuk på.
Jag ryckte på axlarna. "Antar det."

Joel log mot mig och sa att han själv tyckte att det hela kändes lite omständigt. Annabelle brukade förut tjata om att jag skulle försöka bli tillsammans med honom och att han "helt klart hade en grej för mig." Jag trodde inte alls på det. Jag var inte en sån som en sån som Joel skulle bli kär i. Hela min personlighet var för...tråkig och varför skulle han välja mig när han kunde få i princip vem som helst?

Väl framme på gymnasieskolan klev vi av bussen och samlades sedan utanför. De lärarna som var med delade in oss i grupper efter vilken linje vi skulle kolla på och skickade sedan iväg oss dit vi skulle. Min första linje var bild och formgivning och vi var sammanlagt sju personer som skulle kolla den. Till en början fick vi komma på en klass som hade bildlektion. De jobbade på en valfri bild som skulle representera vad de stod för. Jag stod snett bakom en tjej med mörkrött, lockigt hår som målade en helt fantastisk bild. Den var mörk och föreställde en ros. Vid första anblicken såg den ganska tråkig ut men när man granskade den noggrannare kunde man rent av se hur den vissnade, som om den inte fick nog med vatten. Flickan, som hade en svart kjol och ett par slitna dr.Martens på sig vände sig om mot mig.

"Gillar du den?" frågade hon. Tonfallet var inte särskilt trevligt och hennes ansiktsuttryck var som hugget i sten.

Jag nickade ivrigt och gick lite närmare henne. "Den är jättevacker. Man kan liksom se hur rosen vissnar."

Flickan slängde en snabb blick på sin bild. "Wow. Antar att jag speglar mig själv bättre än vad jag trodde." Hon såg inte särskilt glad ut och jag blev rädd att jag sagt någonting som hon tagit illa upp av.

"Alltså jag menar inte så..." började jag men hon avbröt mig.

"Nej, det är bra. Jag ser var du menar och alltså, jag gillar det. Tack." Äntligen log mot hon mig och jag log tillbaka.

I samma ögonblick som jag tänkte gå vidare sträckte hon ut sin hand mot mig. Den hade färgfläckar lite här och var men trots det tog jag den. Hennes handslag var stadigt och jag kände mig slarvig som skakade så löst.

"Jag heter Kiara. Vi ses", sa hon och jag nickade.
"Det hoppas jag. Jag heter Lou."

Eftermiddagen gick ännu snabbare än förmiddagen och jag lämnade danssalen med fjärilar i magen. Det var verkligen helt fantastiskt, bättre än vad jag någonsin kunnat tänka mig. Långsamt gick jag mot bussen, såg mig omkring och längtade tills jag själv skulle gå här. Det var högt i tak och de stora fönstrens släppte in mycket ljus som gjorde huset om möjligt ännu större. Plötsligt tog det stopp. Krocken var så plötsligt och jag vacklade till.

"Ursäkta mig", sa jag och tittade upp på den personen som jag helt oväntat gått in i. När jag såg hans ansikte rodnade jag. "Hej..."

Jess tittade ner på mig med ett flin på läpparna. "Hej Lou." Han granskade mig. "Fina kläder."

Jag skrattade till och la håret bakom örat. "Tack. Det var inte meningen, alltså..."

Han avbröt mig. "Det gör ingenting. Det var lika mycket mitt fel." Hans hand låg på min axel och det var som att en stöt gick igen min kropp från den plats där den var placerad och ända ner till tårna.

"Jag...borde gå", sa jag och rodnade igen.

Besvikelsen var så uppenbar. "Åh, okej. Vi ses kanske nån gång?"

Jag visste inte vad jag skulle svara. Ville han träffa mig? "Ja, det gör vi kanske", svarade jag och gick sen.

Hans blick brände i nacken hela vägen ut.

——

Haha förlåt men tycker det är så gulligt hur jag beskrev människorna i skolbussen och dyl. Så tydligt att det här var innan jag gått gymnasiet.

Kram!