Våga lyssna

Tolv

Det senaste dygnet har varit så händelserikt att det känns riktigt ovant att ta plats i Månskimra för att köra för Luftvägar London. Mr Harvey har inte haft någon anledning att klaga, för vi har inte missat något mer möte, ändå känns det som att en hel evighet har hunnit passera sedan jag och William senast styrdes av resplanen.

Vi tog en snabb tripp till hotellet alldeles nyss för att William skulle hinna byta om till sin finaste uppsättning kläder, men innan dess har hela dagen gått åt till posering och avbildande. Det hann bli riktigt många teckningar faktiskt - tre stycken - William hann börja skissa på en fjärde och jag började arbeta på några av texterna. Båda var nöjda och det känns verkligen som att det kan bli något stort av det här. Vi behöver bara det, som jag övertalade William om att vi behöver: tid. Det känns tryggt att veta att teckningarna ligger kvar hemma hos mig, även den vi gjorde igår med den svartrosa korsetten. Han kan helt enkelt inte visa upp något för drottningen, även om han fortfarande skulle vilja.

"Ååh, det här kliar...!"

Jag vänder mig roat mot William där han halvt sitter, halvt ligger, i ett av passagerarsätena. Ända sedan vi åkte från hotellet har han desperat försökt komma åt att klia på sina ben innanför de tighta, vita byxorna med guldsömmar.

"Det här är alldeles för uppklätt, det ser ut som att jag ska gå på maskerad snarare än ha ett anständigt möte!" fortsätter han klaga.

"Drottningen kommer älska det", säger jag retsamt. "Särskilt hatten. Fjädrarna är otroligt vackra."

Det har varit rätt underhållande att lyssna på honom, faktiskt. Ända sedan han fick på sig kläderna har han låtit mer som ett gnälligt litet barn än någonting annat. När han kom ut ur hotellrummet fick jag en glimt av hans betjänt, Bowen, som hade hjälpt honom att klä på sig. Han såg helt slutkörd ut.

Josef var storögd när vi passerade honom på bordningsbryggan. Då var jag övertygad om att det berodde på Williams utstyrsel, men i efterhand insåg jag att gloendet kanske egentligen berodde på att William över huvud taget var där.

"Vem kommer ens på att man ska ha på sig sånt här?!" fortsätter Williams klagovisa. "Jag har aldrig haft så här tighta byxor! Och halsen! Jag kan ju knappt andas!"

Han börjar riva runt halsen istället och jag kan inte annat än skratta åt honom. "Hoppas bara att kliandet har slutat när du står framför drottningen."

"Hoppas kan man ju alltid göra", säger William med mörk blick.

Trots klisituationen anländer vi några minuter senare till Buckingham Palace. Fortfarande högt uppe i luften syns det att det är en stor tillställning. Framför palatset står stora folkmassor samlade och det syns både vimplar och hörs musik.

William har också fått syn på det och äntligen slutar han klia sig. Han sjunker ihop ännu mer i sätet och ser plötsligt blek ut. "Oj, vad många de är..."

Jag tittar roat på honom igen. "Får du scenskräck?"

Han ruskar på huvudet och sätter sig upp, men han är fortfarande blek.

"Men du behöver inte vara orolig", fortsätter jag med mer tröstande tonfall och tänker på resplanens noggranna instruktioner. "Ditt besök är inte öppet för allmänheten på det sättet, utan det är bara vissa som har blivit inbjudna. Tidningarna kommer sköta jobbet och låta det här bli känt för allmänheten. Alla som står här ute... tja, de är väl bara nyfikna. Nyfikna turister, gissar jag. De flesta väntar nog på att utställningen på London Zoo ska öppna."

William ser ut att ha tagit till sig vartenda ord som livlinor. Nu har han fått tillbaka färgen på kinderna och är sitt vanliga uppspelta - och av klåda lidande - jag. "Vilken tur", säger han och kliar sig glatt i armvecket. "Då behöver jag inte komma på hur jag ska göra en storslagen entré. Det här är rena småsaken."

Det där sista tvivlar jag starkt på att han faktiskt menar, men jag säger ingenting. Han verkar inte vara så nervös, trots allt. Det är tur att det är han som ska göra det här. Själv hade jag varit på väg att gå under av ångest om det var jag som skulle stå framför drottningen inom tjugo minuter.

När vi har landat blir vi eskorterade av två lakejer, båda traditionsenligt klädda i livréer från det föregående seklet, med vita peruker på huvudet. Egentligen känns det lite konstigt att jag följer med, men den här gången hade jag ingenting att komma med mot Williams övertalning. Dessutom upptäckte vi att det faktiskt står i resplanen att William ska ha en kompanjon med sig just när han besöker slottet. Om denna kompanjon ska vara hans chaufför, betjänt eller någon annan, står det ingenting om, så William bestämde att vi skulle ta oss friheten. Bättre det än att han skulle komma strosande ensam, som han själv sa. Och ingen av lakejerna säger något, så det verkar som att allt är i sin ordning.

Precis som jag sa är Williams besök inte öppet för allmänheten, ändå är det fullt med folk i tronsalen när vi kommer dit. Uppklädda aristokrater så långt ögat når. Längs väggarna och framme vid tronen står vakter stramt uppställda, och i salen bär flera lakejer på brickor med champagneglas. Än så länge är det fortfarande några minuter kvar innan det är dags för Williams mottagande, och här delar lakejerna på mig och William. Kanske är de inte nöjda med mig som kompanjon trots allt, eller så är det så här det går till. Hur som helst blir jag visad in i myllret i tronsalen, medan William ska vänta utanför tills drottningen är redo att ta emot honom.

Jag får ett champagneglas i handen och står och känner mig vilsen. Det är som att det är först nu det går upp för mig var jag är. Lilla jag, i Buckingham Palace! Det är ju ytterst besynnerligt att jag inte har känt någon nervositet förrän nu. Kan William ha den inverkan på mig? slår det mig, men jag skjuter snabbt undan den tanken. Istället tar jag mig, så smidigt jag kan, längre fram i salen. Lite nervositet har ingen dött av, intalar jag mig själv, och jag klarar mig faktiskt alldeles utmärkt utan William, jodå!

Bredvid drottningen vill jag inte stå, men det skulle vara kul att lyckas se henne när jag otroligt nog är här. Dessutom vill jag kunna se William ordentligt när han kommer in.

Jag har nästan hunnit krångla mig fram genom folksamlingen och intagit en bra plats när trumpeterna ljuder. Samlingen av aristokrater tystnar äntligen och snurrar runt mot dörrarna, och journalisterna höjer ivrigt sina anteckningsblock. Trumpeterna ljuder en gång till, dörrarna öppnas och på den långa mattan visar sig William.

Det måste ha slutat klia, eller så har han blivit bra på att ignorera det, för nu ser han hur bekväm ut som helst i sin storslagna utstyrsel. Det suger till i magen. Vad bra han ser ut. Även om den djupgröna fracken är överdådig med sina många utsmyckningar och ansenliga mängd designmässiga friheter, bär William upp den. De vita byxorna är absolut tighta och ser nästan kliiga ut, men de sitter snyggt. Lite väl snyggt, inser jag när jag kommer på mig själv med att ha fastnat med blicken. Jag känner mig ögonblickligen som en idiot och undrar vad som flugit i mig.

William skrider fram till tronen med bestämda steg men som inte blir snabba, och framför tronen sjunker han ner på knä och bugar. "Hennes Majestät drottningen."

Drottningen lutar sig fram. "Lord William Abberton. Välkommen till London och Buckingham Palace."

William rätar sig långsamt. "Tack så mycket, ers Majestät."

Därefter börjar de prata om utställningen. Eller rättare sagt - de utväxlar några meningar fram och tillbaka där de tackar och hyllar varandra. Rätt som det är är det över och jag har inte ens lyckats få en ordentlig skymt av drottningen än. Jag antar att det är så kungliga besök brukar gå till.

William bugar än en gång mot drottningen och vänder sig om för att gå, när han plötsligt stannar upp och ser ut som att han kommit på någonting. "Er Majestät, om jag får be om ytterligare en stund av er tid i denna flådiga sal framför alla dessa underbara människor." Ingen säger något och William tar det som en inbjudan att fortsätta. "Jag har träffat en alldeles fantastisk människa som driver ett alldeles fantastiskt företag med alldeles fantastiska produkter."