Våga lyssna

Fjorton

Stackars Josef måste vara så förvirrad vid det här laget. För två timmar sedan kom jag och William gående tillsammans, sida vid sida och skrattande åt Williams utstyrsel. Nu kommer vi gående med flera meters mellanrum, William stelt uppsträckt med blicken rakt fram, jag lommande efter, klart besvärad. Josef hade förmodligen höjt handen för att hälsa, för när han ser oss noterar jag att han sänker den igen utan att ha vinkat. Jag nickar kort åt honom och fortsätter in i hotellet.

Först när William har låst upp dörren till sitt rum och står på andra sidan tröskeln, vänder han sig till mig. Hela hans uppsyn är uppgiven och irriterad. "Jag antar att vi ses imorgon. Klockan tio ska jag vara på plats på London Zoo."

"Jag hämtar dig i tid", lovar jag och biter mig i läppen. Det känns verkligen som att jag borde säga något mer. Ända sedan vi åkte från Buckingham Palace har det känts som att jag borde säga något. Samtidigt vill jag inte väcka liv i samtalet som vi hade förut, för det har jag ingen aning om hur jag ska göra. Jag vågar inte.

"Vill du något mer, eller?" undrar William, som ser ut att vara redo att stänga igen dörren, kanske rakt i ansiktet på mig. Jag undrar ifall han faktiskt skulle göra det, om jag envisas med att stå kvar.

"Bara... jag tänkte..." stammar jag, försöker desperat komma på något. "Bara... teckningarna. Av mig. De du gjorde. Vill du att jag tar med dem imorgon?"

"Varför då? De är dina. Jag har ingen användning av dem."

"N-nähä, okej. Då behåller jag dem, då." Jag skrapar foten över den heltäckande, röda mattan. Hela mitt inre skriker åt mig att jag inte borde gå, inte nu, att det absolut sämsta jag kan göra är att gå. Men jag kommer verkligen inte på något vettigt att säga, och William gör ännu en ansats att stänga dörren.

"Jaha, men då kanske du ska gå", säger han. "Jag behöver få av mig de här kläderna och jag måste förbereda mig inför imorgon. Vi ses på bordningsbryggan imorgon förmiddag."

"Ja. Ja, det gör vi. Vi... vi säger väl så. Hejdå, Willi-"

Dörren går igen och korridoren blir ekande tyst. Jag har fortfarande chansen att ändra mig, jag kan knacka på igen och säga alla de där sakerna som behöver bli sagda. Jag kan göra det nu.

I flera sekunder står jag stilla, stirrar på den mörka trädörren, knyter näven och knyter upp den igen. Dörren stirrar avvisande tillbaka.

Till slut stoppar jag näven i fickan och går därifrån.

Hela vägen hem ångrar jag mig.

***

Vad var det som gick fel? Frågan lämnar mig inte trots att kvällen kommit och jag har blåst ut stearinljuset. Vad var det som gick fel?

Det var William som fick det att hända, intalar jag mig. William bröt sitt löfte och skämde ut mig och företaget framför drottningen av England och hela landets befolkning. För femtioelfte gången slår magen knut på sig själv när jag tänker på skriverierna som kommer finnas i morgondagens tidning. William tänker bara på sig själv och det är hans fel att det blev så här.

Sedan hörs en annan röst i huvudet, en som är mycket mer självkritisk. Han försökte berätta för dig hur han kände. Men du ignorerade honom. Det är inte han som har orsakat den här situationen - det är du.

Av någon anledning gör den kommentaren mycket mer ont.

Men vad skulle jag ha gjort för att undvika det? frågar jag mig själv och känner mig alldeles desperat och hjälplös där jag ligger. Hur skulle jag ha reagerat? Vad borde jag ha sagt, och vad borde jag ha gjort? Vad borde jag inte ha gjort?

Jag tänker på timmarna under morgonen, jag i korsetter och han med penna i hand. Tänker på orden han sa: "världens snyggaste modell". Tänker på honom när han kom in i tronsalen, ryser till när jag minns hur vacker jag tyckte att han var i sin utstyrsel. Landar i samtalet i rummet med sofforna, hur hans lätta beröring fick hela min kropp att pulsera.

Vad betyder det som jag känner?

Tankarna fortsätter rusa till långt in på natten, och när jag vaknar på morgonen är allting fortfarande en enda röra.

***

Idag är William ännu stiligare uppklädd än igår, och idag kan man inte ens komma på tanken att skratta, för det här klär han så bra i att det gör ont. Det är stilrent istället för utspökat, och färgerna är mycket mer hans egna. Blått och mörkt brunt med silverbroderier. Jag vill berömma honom för utstyrseln, minst av allt hälsa honom godmorgon, men orden slår knut på sig själva i halsen när han passerar mig in i Månskimra med endast en kort nickning åt mig håll. Sedan går han fram till passagerarsätet och sätter sig ner - ja, sätter sig, ordentligt och med ryggen rak, inget slappt slängande sig tillbaka. Det känns inte bra alls. Sedan sitter han där och ser tomt framför sig.

Återigen känns det i hela kroppen att jag borde säga något, men orden har fastnat i halsen. Det går inte att formulera en enda mening, och eftersom resplanen inte ger mig något utrymme att dröja längre, är jag tvungen att lyfta trots att stämningen är så obekväm.

Efter mycket tryckta tjugo minuter går vi ner för landning på London Zoo. Vi har fått tillåtelse att landa på taket på akvariebyggnaden, så att William ska slippa gå genom massan av folk, som redan har börjat fylla djurparken. Området för utställningen är än så länge avstängt medan de sista förberedelserna görs, men utanför trängs folk. Det såg jag klart och tydligt från luften.

Så fort William har klivit ur Månskimra kommer två djurparkspersonal och en kostymklädd man, förmodligen arrangören, upp på taket för att välkomna honom. Det finns en spiralformad brandstege som de använder när de sveper iväg William med överflödiga ord och välkomstfraser.

Själv dröjer jag kvar. När jag har kontrollerat att Månskimra är låst går jag fram till kanten för att se mig omkring. William är redan uppe på scenen och ser ut att få instruktioner. Bredvid honom är utställningensobjektet, givetvis fortfarande dolt. Dock inte bakom trästaketet, ser jag nu, utan av ett tyg som satts fast i en mindre ställning. Antagligen för att det snabbare ska gå att dra bort det när det är dags för det stora avslöjandet.

Det är egentligen lite fascinerande att allting fortfarande är så hemligt. Förutom att utställningsobjektet heter Fenix och är någon kombination av äldre mekanisk teknik och modernare forskning, har jag ingen aning om vad det är vi snart ska få se. Lite intressant är det, trots att jag har bestämt mig för att utställningen inte är något för mig. Men tankarna på William distraherar. Tänk om det ändå var som igår morse, kommer jag på mig själv med att önska. Då hade vi haft kul åt det här. Nu står vi på varsitt håll och det känns som att det är flera mil mellan oss. Att saker kan ändras så fort...

För att inte låta de tankarna ta överhand helt, väljer jag ut den plats på taket som ger mig bäst utsikt över området. Egentligen har jag ju inte betalat för att gå på utställningen, men när jag och William lusläste resplanen igår, kom vi fram till att det fanns ett kryphål. Som chaufför ska jag skjutsa William både dit och därifrån, och det var ingenting som sa att jag måste åka därifrån mellan varven. När jag ändå bara väntar kan jag lika gärna passa på att titta på utställningen. Trots situationen med William, tänker jag. Kanske på grund av den, tänker jag sedan.

Från ovan iakttar jag det som händer nere på utställningens område. Några arbetar med att ställa iordning scenen, William fortsätter få instruktioner av mannen som förmodligen är arrangören, och försäljarna i marknadsstånden håller på att packa upp sina varor. I djurinhägnaden som gränsar till utställningsområdet skymtar jag en fågel, kanske en örn, och jag ägnar mig åt att spana efter den en stund. Men när flera minuter passerar utan att jag ser den, ger jag upp. Till slut öppnas grindarna och besökarna får tillträde till området. Om en halvtimme är det dags för utställningen att börja.