Elwira såg med fasa hur vampyrerna med Valkyria i spetsen spred skräck över det stackars folket, hon såg hur dem skrikandes sprang omkring i panik.
-Jag måste göra någonting. Sa hon.
-Men Ers höghet det finns inget vi kan göra. Sa Elsa ängsligt.
-Jag vet, men något måste göras. Sa Elwira. Hon såg fundersam ut, men plötsligt log hon, sedan flög hon ut över balkonräcket.
-Ers höghet vart ska ni? Ropade Elsa förskräckt.
-Till Valkyria. Svarade Elwira.
-Nej, det är för farligt. Sa Lena.
-Jag vet, men jag måste stoppa henne. Sa Elwira. Det är min plikt.
Lena och Elsa förstod att dem inte kunde hejda Elwira.
En bit från slottet, över stora torget var Valkyria, hon skrattade elakt medan hon och de andra vampyrerna attackerade det stackars oskyldiga folket.
-Ha ha ha ha, ha ha ha ha. Försök inte fly från oss. Skrek hon elakt och skrattade: Ha ha ha ha... Hon slutade plötsligt att skratta och rätt vad det var for hon genom luften ner mot marken med ett förvånat utrop.
-AAAHH!
Valkyria dunsade i, och låg stila en lång stund, medan hon funderade över vad det var som hade hänt. Hon kravlade sig upp och såg sig omkring, och uppe i luften där hon själv nyss varit såg hon en kvinna med långt brunt hår uppsatt i en hästsvans, turkosgrön klänning och klargröna ögon.
-ELWIRA! Skrek hon argt.
-Ja Valkyria. Svarade Elwira lugnt.
-Hur vågar du? Morrade Valkyria.
-HA! Du kan inte skrämma mig. Sa Elwira.
-Inte det! Sa Valkyria. Du ska nog få se.
-Ja, jag är precis här. Sa Elwira.
Valkyria flög upp i luften, rakt mot Elwira, men Elwira såg det och flyttade snabbt på sig.
-Du måste vara mycket snabbare en så om du ska kunna ta mig. Sa Elwira kaxigt.
-Vänta du bara. Sa Valkyria argt och hytte med näven åt henne.
-Jag väntar gärna. Sa Elwira.
Valkyria såg på Elwira att hon inte var ett dugg rädd, dessutom la hon märke till att folket inte var lika rädda längre. Dem stod där ner på torget och tittade upp på henne och Elwira.
-Jag väntar fortfarande. Sa Elwira retsamt.
-DU! Försök inte utmana mig. Sa Valkyria. Alla som hittills gjort det har fått stor stryk.
-Ha! Sa Elwira. Du känner inte mig, du vet inte vad jag är kapabel till.
-Du kan inte skrämma mig. Sa Valkyria självsäkert. Jag är vampyrernas drottning, ingenting skrämmer mig.
-Jaså, det säger du. Sa Elwira.
Valkyria nickade.
-Jaa. Sa hon.
-Men titta. Sa Elwira förtjust. Solen tittar fram.
Valkyria såg sig ängsligt omkring och fick syn på solstrålarna som bröt sig genom molntäcket.
-TILLBACKA! Skrek hon plötsligt med en ängslig ton på rösten.
Elwira såg till sin förtjusning att vampyrerna drog sig tillbaka.
-Du som sa att ingenting kunde skrämma dig. Sa hon, bara för att retas.
-Ja, allting förutom solen. Sa Valkyria.
Sedan flög hon och de andra vampyrerna i väg. Folket jublade nere på torget. Elwira landade och tittade på dem.
-Så länge solen skiner behöver ni inte vara rädda för Valkyria. Sa hon.
Folket började jubla igen men Elwira höll upp handen för att visa att dem skulle vara tysta.
-Vi må ha vunnit det här slaget, men än vi får inte sänka vår gard, för vår drottning saknas fortfarande. Sa hon.
YOU ARE READING
Vampyrernas Erövring
Fantasy-Ja. Sa Wilhelm. Och vet du vad det betyder? -N...nej. Sa Rosella osäkert. Vadå? -Att hela kungariket är i stor fara. Svarade Wilhelm alvarligt. Om Valkyria får reda på vart kraftkällan är gömd, så är allting över, hon vinner, då får hon allt, och v...
