•••
"Har du snus?" Frågar Felix då han än idag bett mig umgås med honom, eftersom att lära känna hans klass tydligen inte räckte. Så promenerandes till ett fik går vi nu under håltimmen, eftersom skolan otroligt nog inte erbjuder kaffe i något hörn.
Åt hans fråga skakar jag dock endast på huvudet, och han suckar djupt.
"Asså fan! Jag har inte hittat något ställe här i Stockholm att köpa på än, de bara frågar efter leg! Att fråga någon gammal gubbe är uteslutet, det är ju bara småkids som håller på med sånt." suckar han irriterat och lägger handen över pannan i frustration. Men jag kan förstå honom, både saken att han vill ha stoltheten att kunna köpa sitt eget, men också hans sug. Det har ändå gått några dygn.
"Det finns ett ställe lite längre in mot city jag brukade köpa på förut. Jag kan ge dig en adress sen, men asså om du vill ha nu kan vi ju gå in" säger jag och pekar med tummen över axeln mot ett pressbyrån, och Felix tittar upp med stora ögon.
"Du räddar mitt liv Oscar. Asså var glad över att du inte är Oktoberbarn som jag." Svarar han tacksamt med ett skratt och vi beger oss runt hörnet för att ta ett stopp på pressbyrån.
Väl när vi är vid disken har Felix plockat på sig två varianter, vilka jag inte har den blekaste aningen om vad de är, och jag frågar om ett paket marlboro lights medan jag ändå är i farten. När köpet är klart och kaffesuget förstärkts fortsätter vi bort till Waynes och Felix tackar för nästan sitt liv.
"Asså jag bjuder dig på kaffe den här veckan Oscar. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan dig"
"Har väl tur som inte är ett Oktoberbarn" säger jag skrattandes och han stirrar bestämt på mig.
"Du skulle bara veta!" utbrister han och slänger ut med armarna.
"Och att inte kunna köpa ens en jävla öl! Det är det värsta." Fortsätter han och jag flinar över hans tonläge medan vi tar oss in på Waynes.
En kaffe och en macka senare, köpta av Felix, sätter vi oss utomhus vid sofforna där. Jag smuttar nöjt på mitt efterlängtade kaffe och Felix gör detsamma, innan han avbryter tystnaden.
"Nej men okej, standardfrågor här; 'vad gör du på fritiden'" säger han och gör sig till för att uttrycka den lite fjantigare meningen, men som faktiskt ger en viktig betydelse.
"Asså jag pluggar väl mest nu för tiden, men annars blir det att jag dansar någon gång i veckan, och ibland målar jag, liksom, graffiti" Han nickar intresserat tills jag nämner spraykonsten, då ställer han ned sin mugg på soffbordet och tittar på mig från topp till tå. På mina marinblå ralph lauren skor, mina ljusa jeans från lee och min enkla mörkblå lite tightare t-shirt från a&f.
"Duuuu det tror jag inte va" Säger han skeptiskt om mitt utseende och jag skrattar åt hans allvarliga min.
"Nej asså jag lovar, det är sant. Tro det eller ej" flinar jag tillbaka och skakar på huvudet åt att detta faktiskt är jag. Hur jag först och främst dansar, men också inte minst målar. Att jag, ultrasnobben som aldrig skulle skita ned sina kläder, står och tror att "jag är något" med sprayburken i handen. Men jo, det är jag. Jag är något många andra aldrig skulle förstå sig på.
"nä du det är ganska svårt att tro" säger han med en tillgjord överdriven röst tittar konstigt på mig.
Det är mycket han inte vet.
•••
