Modelldrömmen

Kapitel 5

Bild på Jake, vad tycks? ;)

***

Jag har bestämt mig; jag ska ringa Jake. Det kanske är dumt i och med att jag skulle undvika honom men jag vill verkligen inte missa den här chansen och han är den enda som kan hjälpa mig. Han har inte direkt gjort något fel heller för han kan knappast rå för att jag bara stack och lämnade honom utan en vettig förklaring. Men jag har ingen bra förklaring på varför jag inte kan umgås med honom, jag blev bara rädd för sättet jag förändrades på och jag vet inte ens själv vad det beror på. Jag är van vid att alltid vara den här perfekta dottern, perfekta eleven, perfekt helt enkelt. Det är tufft men jag är van vid det och det känns som ett stort steg att bryta det vilket jag kommer göra om jag hänger med honom till LA.

Jag väntar spänt medan signalerna går fram. Jag vet att det är dumt att ringa så här i sista stund men jag har verkligen inte kunnat bestämma mig tidigare.

"Tjena"

Han låter distraherad och sättet han svarar på säger mig att han inte kollade vem det var innan han svarade.

"Hej, det är jag, Vanessa", börjar jag försiktigt.

Det känns pinsamt att ringa till honom nu när jag gjorde det så tydligt sist att jag inte ville ha med honom att göra, men det är som sagt mitt enda val just nu om jag vill ta mig till den där modellagenturen.

"Jag har tänkt på det här med LA...", fortsätter jag.

Han är tyst så jag fortsätter: "Jag vill egentligen inte be dig om det här men jag vet inte vem jag ska fråga annars..."

"Har du bestämt dig för att åka?"

Han låter mer vaken nu och han verkar inte alls sur över att jag bara dyker upp för att be honom om en tjänst.

"Ja", svarar jag och försöker att inte låta alltför tveksam.

"Kanon, jag fixar det".

Hans muntra inställning förvånar mig, jag trodde inte att han skulle vilja hjälpa mig nu efter hur jag har betett mig mot honom.

"Vilken tid vill du att jag ska hämta dig?"

"Ett?", föreslår jag utan att riktigt veta vad jag håller på med; ska jag verkligen åka till LA? Jag kan inte fatta att jag gör det här.

"Okej, vi syns imorgon då".

Han lägger på och jag sjunker ner på sängen i mitt rum.

Jag hade förberett en massa metoder för att övertala honom men det visade sig att jag inte behövde använda någon av dem. Jag kan inte tro att jag faktiskt tänker göra det här, imorgon klockan ett kommer han att stå utanför min dörr och då kommer jag bokstavligt talat att rymma hemifrån.

***

Nästa morgon börjar jag med att springa min vanliga runda, det behövs för att lugna mina nerver.

När jag är tillbaka igen duschar jag snabbt och går sedan in till garderoben i mitt rum. Jag står där och bara stirrar utan att veta vad jag ska ha på mig. Men varför bryr jag mig egentligen? Jag ska bara träffa Jake, vi flyger inte ens till LA förrän imorgon.

Ändå tar det en kvart innan jag bestämmer mig för att ta ett par vita shorts och ett tajt blått linne. Det är det närmaste fin jag kan komma med mina kläder.

Klockan är halv elva så jag ser till att packa ner det sista. Jag har gömt resväskan under sängen när mina föräldrar har varit hemma för att de inte ska inse vad jag är på väg att göra. Egentligen har jag inte fattat själv riktigt att jag faktiskt är på väg att göra det här. När jag tänker på det får jag bara en massa skuldkänslor så jag fortsätter att tvinga undan tankarna så gott det går.