Kapitel 31

3K 89 11
                                    

Jag springer ut på gatan och rycker tag i handtaget på bildörren. Det får inte vara för sent, snälla låt det inte vara för sent, ber jag tyst för mig själv.

Bilen stannar igen och dörren öppnas. Ut kommer chefen och han ser inte glad ut.

"Du är en minut sen".

Han ser surt ner på mig.

"F-förlåt, j-jag skyndade mig verkligen", stammar jag samtidigt som jag anstränger mig för att inte stå och flåsa honom rakt i ansiktet.

"Nåja, du kom ju hit innan vi åkte i alla fall. In i bilen", säger han och sätter sig igen.

Jag känner lättnaden skölja över mig; det där var verkligen nära.

Chauffören kommer ut igen och öppnar en annan dörr till mig och slänger in min resväska i bagagen. Jag kliver in i limousinen och hamnar bredvid Ester. En vägg skiljer oss åt från chauffören och chefen och återigen sköljer lättnaden över mig; det kommer inte behöva bli någon stel stämning.

"Vanessa!", utbrister Ester och kramar om mig.

"Jag trodde inte att du skulle hinna!"

"Inte jag heller", flämtar jag.

"Vad hände?", frågar hon och släpper mig.

Medan limousinen börjar rulla mot flygplatsen berättar jag om hur fantastiskt Tylers rum var och om kyssen och om hur jag glömde bort tiden, om hissen som jag inte orkade vänta på och om löpningen ner för alla trappor och genom alla korridorer.

"Jag trodde verkligen att det var över där", suckar jag och lutar huvudet mot nackstödet.

"Jag såg hur de klev in och startade limousinen..."

"Men du är här nu och det är det som är viktigt", säger hon och lägger sin hand på min.

Jag ler mot henne men sedan sätter jag handen för munnen med en panikartad blick.

"Mina föräldrar! Jag glömde mina föräldrar!", utbrister jag.

"Lugn, Vanessa, du hade aldrig hunnit ändå, du får ringa dem istället", säger hon lugnt men jag känner mig inte alls lika avslappnad.

"De kommer att hata mig!", jämrar jag mig och sätter händerna för ansiktet.

När de äntligen lyckats acceptera att jag stannar här över sommaren sticker jag till Grekland bara så där utan att ens säga hej då.

"Såklart att de inte kommer. Här, ring nu".

Ester räcker mig min mobil och jag tar ett djupt andetag innan jag trycker på "mamma".

Jag väntar tyst medan signalerna går fram. Hur kommer de att reagera nu?

"Vanessa! Hej!", hörs mammas glada röst genom luren.

"Mamma, jag måste berätta något", säger jag sorgset och pillar med mitt armband.

"Har det hänt något?"

Hon låter med ens orolig.

"Jag ska åka till Grekland", svarar jag och håller andan medan jag väntar på svaret.

"Grekland...?", säger hon oförstående.

"Jag har fått ett modelluppdrag där och jag ska dit med Ester och fotograferas".

Orden ramlar ur mig så fort att jag inte är säker på om hon hinner uppfatta vad jag säger.

"Det är lugnt, vi kommer att klara oss bra och vi är nog inte borta så länge".

ModelldrömmenWhere stories live. Discover now