Alva

Min barndom

Jag minns inte jätte mycket ifrån min barndom. Inget av dom bra delarna iallafall. Vet bara saker ifrån bilder som mamma visat mig när jag var yngre. Jag såg glad ut på varje bild. Jag var det med. Men det fanns mycket som gömde sig bakom det lilla leendet och dom snälla gröna ögonen.

Jag är född den 10 april 2009 i borås. Då bodde vi i ett stort, gammalt, svart slitet hus. Jag har verkligen inget minne av detta. Aldrig sett några bilder ifrån huset heller men mamma har berättat mycket om det. Jag har alltid spenderat 90% av min tid hos min farmor och farfar vilket jag gör än idag. dom har varit som en extra mamma och pappa när mina föräldrar jobbade eller var iväg. Har alltid varit trygg och väl omtyckt och ompysslad hos dom. Det fanns alltid saker att göra där. Dom hade många leksaker och en hund. Villiam. Minns inget om honom heller tyvärr (Det är jag och Villiam på bilden). Vänner hade jag inte så många. Men jag klarade mig. Jag hade Karin. Än idag så är jag glad att vi var kompisar. Idag har vi tyvärr knappt kontakt med varandra. Det var väldigt länge sedan vi skrev till varandra. Men tiden med henne på förskolan och förskoleklass- 2an har varit dom bästa i mitt liv.

Precis innan jag fyllde 1 år så valde mamma och pappa att skiljas. Mamma flyttade till ett radhus precis vid min förskola och pappa flyttade hem till farmor och farfar där han bodde gratis medans han betalade av lånet på huset. Farmor och farfar har alltid stått med öppna händer för oss och jag e så glad att dom finns i mitt liv. Dom har hjälpt mig mycket.

När jag var 3 så jobbade mamma på dåvarande netto där hon hade en chef som hon föll för. dom hade kontakt i mindre än ett år innan han flyttade in hos oss. Jag vet att det ändrade jätte mycket på mitt liv och är fortfarande trauma för mig. Jag har fått sagt till mig att efter att mamma träffade honom så ändrades min syn på alla män. Jag blev rädd varje gång det kom en pappa för att hämta sitt barn på förskolan. Sprang ofta och gömde mig och grät. Var så rädd för män. Fast det värsta inte hade börjat på lång väg så var det de värsta som kunde hända för en 4 åring. Minns inte jätte mycket ifrån när dom träffades och så men jag vet att han alltid varit bestämd och arg i tonen och det var jag aldrig van med för att mamma och pappa gjorde allt för mig och det blev en väldigt stor förändring i mitt liv när någon satte ner foten. Hade aldrig haft regler tills han kom in. Var bara en glad liten flicka som levde ett vanligt liv lixom. Farmor och farfar hämtade mig ofta tidigt ifrån förskolan för att kunna umgås med mig innan mamma eller hennes sambo slutade jobbet. Det var ofta hennes sambo som hämtade och jag hatade det. Kunde stå och skrika att jag ville att mamma skulle hämta mig men jag kunde även springa och gömma mig under trappen i farmor och farfars hus. Men jag hade inget val att följa med ändå. Han har alltid varit hårdhänt och nått jag minns är att så fort han tog tag i mig för att bära ut mig till bilen eller förflytta mig på nått sätt så tog han alltid ett hårt grepp om mina armar eller min mage. Jag slutade aldrig göra motstånd fast jag visste att han inte skulle ge upp. Jag sprattlade, sparkade med benen och slog med armarna för att han skulle släppa mig men han gjorde det inte. Min lilla kropp gav upp och lät han bära in mig i bilen. Som sagt så minns jag inte så jätte mycket av det bra så jag minns inte hur jag hade det med pappa men jag vet att då hade vi lika bra relation som jag och mamma.